Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Teater i London. Balett, »musical show» och drama. Av Alma Velander-Philip
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teater i London
spectre de la Rose, Les Sylphides, Le Pavillon.
Hela London bringades ur fattningen.
Det föreföll även kritiska gamla opera-habituéer
— säger furst Lieven — som hade Schumanns,
Chopins, Webers välbekanta musik stigit fram inför
dem i en helt ny, visuell och eterisk gestaltning.
Som hade musiken, så irrationell till sitt väsen,
befriad från ordet, från allt det som tynger den i
operans form, här funnit en ny och fullkomligare
följeslagare — music douUy spiritualised — där allt,
musik, dans, kostymer och dekor, förmår lyfta sig
upp över verklighetens, över det rationellas nivå och
skänka förnimmelsen av något enhetligt och absolut.
Vad rysk balett i de sista åren givit London,
har kanske icke varit så förtrollande att det
betagit en andan, men det har rymt några
enstaka utsökta scenerier och gestaltningar.
Monte-Carlo baletten på Alhambra var i den
skarpa konkurrensen handicapad av mindre
resurser och av den dammigaste bland
nöjeslokaler från anno dazumal. Fokins egen
välkända Les Sylphides var vacker, men heller
inte mer, L’Epreuve d’Amour var ett graciöst
kineseri av Derain och Fokin till den unge
Mozarts nyss i Graz återfunna musik från
år 1791. Liksom i Rimsky-Korsakovs
Scheherazade, i Glucks Don Juan och ännu andra
var det den nittonårige André Eglevsky som
med sin eld och sin vackra, smidiga gestalt
tog brorslotten av entusiasmen. »Han är inte
färdig ännu», skrev kritiken, »men kanske
kommer han en dag att bli en nyNijinsky.»
På Covent Garden hade de Basils trupp,
liksom många vårar förut, förmånen av det
solenna rummets hela stämning, den stora
scenen, magnifik utstyrsel och dräkter —• en
balett som varade en halvtimme sades
genomsnittligt hava dragit en kostnad av 8 å 10 000
pund -—■ och, last but not least, assistansen
av London Philharmonic Orchestra. Då
Leonid Massin, sällskapets balettmästare
och själv alltjämt en danskonstnär av Guds
nåde, givit sin Petruschka till Stravinskys
musik, skrev Times i en spaltlång anmälan
att detta var ett mästerverk för vår tid och
alla tider, »en av dessa sällsynta baletter vilka
skänka illusionen att koreografien och
musiken fötts samtidigt i samma hjärna, så
häpnadsväckande smälta de samman in i minsta
detalj». Mindre djup men av en bedårande
charm i sin genomförda spanska stil, med
sceneri och dräkter av Pablo Picasso, var
Martinez Sierras Le Tricorne till de Fallas
musik, i vilken Massine gjorde furor med Mlle
Toumanova som sin moitié. I gengäld reste
han en storm av opposition och diskussion
med sin Choreartium, »koreografisk version av
Brahms’ fjärde symfoni». Musikmänniskorna
rasade, »en oförsynthet mot Brahms» — »ett
kolossalt misstag» — »när en rysk balett är
bra, så är den mycket, mycket bra, och när
den är dålig, så är den horribel. Den här är
just horribel.» Men konstnärer och teaterfolk
voro entusiastiska över scenernas plastiska
utformning och det djärva nya greppet.
I slösande rikedom och mångfald svepte
repertoarens 40-tal baletter över Covent
Gardens seen, några lätta och skimrande som
såpbubblor, andra djupa, vemodiga,
vibrerande av smärta, bristande sönder i ett
ångestrop, en dödsryckning. Knappast någon
var likgiltig, många voro vackra, några
förtrollande, såsom Camaval till Schumanns
musik mot en fond av Bakst eller Le Beau
Danube, en harmoni av tjusande
pastelltoner i kostymer och i scenbild, komponerad
av Vladimir Polunin efter Constantin Guys.
Den som tror att engelsk publik är
insen-sitive to the subtler forms of art, har inte
upplevat hur på Covent Garden hjärtana smälte
till vax inför sådana skapelser. Men den
verkligt breda London-publiken, det är den som
kväll efter kväll, månad efter månad räcker
till att fylla Drury Lane och Coliseum, Gaiety
och Hippodrome för att undfå dessa berömda
musical shows, av vilka man först och sist
begär en bländande prakt, en rivande takt,
en balett som kan sin sak, ett par melodier
som »slå» och ett par leading stars, om vilka
man vet att publiken river ner taket av
förtjusning så snart de visa sig på scenen, så
snart de öppna munnen. Handlingen kan vara
tunn som en tråd, trassla in sig och brista —
utan att det har stort att betyda. Intrigen
kan vara hur fjollig, replikerna hur befängda
som helst, men på tempot är det aldrig något
att anmärka och precisionen är som vid
Trooping the Colours en galadag. Utstyrseln är
gärna överdådig intill det fantastiska,
flygmaskiner manövrera inne på scenen, den nya
»Queen Mary» tornar upp sitt jätteskrov, som
i Rise and Shine på Drury Lane, en vulkan
skådas i full eruption o. s. v. Dräkterna, både
fantasikostymerna och de moderna, äro ofta
mycket vackra, varje detalj är genomarbetad,
och herrarnas frackar, svarta eller röda,
duvgrå eller vita, så sagolikt välskurna, att
ingen i Sveriges rike mera än Karl Gerhard
äger deras like.
Trollkonstnärerna, som stampa fram allt
detta och med sitt dirigentskap, med ord.
227
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
