Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Teater i London. Balett, »musical show» och drama. Av Alma Velander-Philip
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alma Velande r-P h i l i ‡>
Seen ur »Rise and Skine».
Drury Lane.
melodi och sceneri ånge takten för Londons
musical shows och revues och comedies och
pantomimes och burlesques och farces, heta —•
när det är som bäst — Charles B. Cochran
eller Jack Buchanan, Ivor Novello eller
Mackenzie, Ben Travers eller Leslie Henson.
De kunna sin sak. Cochran har gjort tjugotvå
revyer och Ben Travers har räknat in åtta
succépjäser på tio år. Spela de inte själva
första fiolen så bygga de upp sina saker kring
så osvikliga publikgunstlingar som Binnie
Håle, Marion Lorne, Flora Robson eller på
herrsidan —- ännu säkrare — Bobby Howes,
George Robey, Seymour Hicks. I den strålande
muntra Yes, Madam på Hippodrome tog
Binnie Håle och Bobby Howes i en
tjänstflickas och en chaufförs enkla skepnader hela
London med storm. I Hackets He Wanted
Adventure var Bobby Howes oemotståndlig
som Captain Brimstone, alla befängda
äventyrs betvingare. På Alhambra vände George
Robey tillbaka i sin gamla glansroll i The
Bing Boys — are Here Again och lockade
återseendets tårar i ögonen på grånande män, vilka
sist fröjdat sig åt den som unga pojkar på
permission från skyttegravarnas helvete. Det
är ej mycket av dagslände-komediernas
kost som tål att plockas fram igen efter
tjugo år. Men George Robey tål det. Han är
nämligen en verklig konstnär med en frodig,
flödande humor som inte endast i en
musikalisk burlesk som Mackenzies Jolly Roger,
en sannskyldig bloody pirate story, kan göra
en överdådig Bold Ben Blister, men som också
såsom få mäktar att axla Falstaffs kappa.
Hans humor är omisskänneligt engelsk. Den
är av shakespearsk art.
I allt det bästa av vad de muntra
komediernas England bjuder, finnes där för resten
ett stänk av den. Inför stora utstyrselstycken
som Glamorous Night eller Rise and Shine
kan det hända att man trots ali härligheten
undertrycker en gäspning. Blir det fråga om
lätt amour med alla dess förpostfäktningar
och skärmytslingar, med lek och smek och
ras, så är det inte utan att man kan sitta,
och önska sig till Wien. Och revyerna! Revue
är ett franskt ord, konstarten tål inte vid att
transporteras allt för långt bort från vad
galliskt heter. En parisisk revue, en fransk
conférencier äro långt ifrån alltid spirituella.
Dock är det knappast orättfärdigt påstå att
i Montmartre oftare än vid Leicester Square
kan ljuda en refräng som slår gnistor över
rampen, falla en replik som viner som ett
piskrapp, stiga fram ett flickebarn som har
satan i kroppen. Lika litet kan det förnekas
att en riktigt överdådig äventyrskomedi, med
humor och hjältemod, med verv och kulör
och av en smittsamt äkta, pojkaktig naivitet,
den har i nio fall av tio engelsk
ursprungsbeteckning.
Engelsmannen älskar livet. Även när han
fabulerar som vildast förlorar han sig sällan
i det blå eller går vilse i dyn. Det är en
begränsning men det är också en styrka. Hans
kyla, hans spleen är som var man vet, mest
ett pansar mot sådan närgångenhet och
läggande sig i andras affärer som är honom det
förhatligaste av allt. Han reagerar instinktivt
mot att som ryssen, på dostojevskiskt manér,
sänka sin sönd även ner i det djupast anfrätta
av vad människans är. Det är långt mer än en
tillfällighet att dramatikern Strindberg icke
vunnit och säkerligen aldrig kommer att vinna
fast fot i teaterlandet England. Men
Shakespeare då? Shakespeare avslöjar fruktansvärda
ting, men atmosfären är en annan. Där är
lidelse, hat, brott, ondska, men där är luft,
man kan andas, man förirrar sig inte i unkna
källargångar, där — om också en
Kristusgestalt någon gång kan skimra fram i dunklet
— man är färdig att kvävas. Övergiver
engelsmannen verklighetens fasta mark, så
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
