- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjätte årgången. 1937 /
229

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Teater i London. Balett, »musical show» och drama. Av Alma Velander-Philip

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teater i London

är det därför att han låter locka sig ut i det
sentimentala. Då blir han olidlig. Men
verkligheten är hans sanna värld. Också på »de
tiljor som föreställa världen».

Om England den dag idag skulle sägas aga
en nationalteater, icke till namnet men till
gagnet, så heter den Old Vic, officiellt The
Royal Victoria Hall, vilket ingen människa
säger. Det är en enkel men väldig byggnad
i en torftig, sotig stadsdel, vid Waterloo Road
i Southwark. Trakten har dock klassiska
teatertraditioner. Här lågo det elizabethanska
Londons anspråkslösa]
förlustelseetablissemang. Rymliga inns och ett brokigt och
bråkigt folkliv bildade ramen kring Rose
Theatre, Hope Theatre och Globe Theatre,
den senare byggd av Burbages sällskap år
!599. där Will Shakespeare spelade med i
King’s Company till 1610, där Hamlet hade
sin premiär 1602 och King Lear sin 1606,
för att blott nämna de märkligaste data.

Men det är inte det historiska som varit
avgörande. Detta är en folkets teater, i folkets
egen stadsdel och med för engelska
förhållanden osannolikt billiga priser. Den är ett
experiment och som sådant det mest lyckade
bland de oräkneliga stage societies och
associations, som både för- och efterkrigsårens
frenetiska privata teaterintresse skapat i hela
England, i Skottland, i Irland. »Det är Old
Vic som på tolv år har lärt folket att förstå
Shakespeare» sade vid en interview nyligen
vår tids berömdaste Hamlet, John Gielgud.
»Old Vic har lärt dem att publiken liksom
skådespelaren måste gå till ett shakespearskt
drama med ögon lika friska som gällde det
ett aldrig förr spelat stycke. Ty så är the
Spirit of Shakespeare!» Med enklare resurser
men i större skala har Old Vic tagit upp de
shakespearska traditioner som Sir Herbert
Beerbohm Tree höll högt på His Majesty’s före
världskriget och som han i sin tur upptagit
från Sir Henry Irvings och Ellen Terrys
le-gendomspunna guldålder.

Liksom på Londons andra folkteater,
Sad-ler’s Wells uppe vid Rosebery Avenue, håller
man på principen att endast det bästa är
gott nog. Repertoaren är gärna klassiskt
betonad, även när det gäller opera eller
operett, och de uppträdande, de bästa krafter
som stå att uppdriva, ställa sig ofta till
förfogande för långt mindre gager än de få på
andra håll. Våren 1932 gavs på Old Vic
Othello med Richard Ainley som Lodovico

»The Bing Boys are Here Again».
Rebla, Violet Loraine och George
Robey. Alhambra.

och Edith Evans som Emilia; år 1933
Tjechovs »Körsbärsträdgården» med Athene
Seyler som Mme Ranevsky, Laughton som en
oförliknelig Lopakin, Flora Robson som
Varja, Morland Graham som Firs och Roger
Livesey som en dråplig Pischtchik, i mycket
en mönsterföreställning. Vintern 1933
framträdde Laughton på Sadler’s Wells i
Shakespeare’s Henry VIII, blodfull, saftig, sensuell,
men dessbättre dock med betydligt mera
måtta än i den grovt påbredda filmen. Några
månader senare gav han på samma seen
Prosperos tråkiga roll i The Tempest med
sådan värme och gott humör, att det närapå
kunde förklaras endast med att han i Elsa
Lanchester ägde en fullkomligt bedårande
Ariel och att Iris, Ceres och Juno i Evelyn
Allen, Margaret Field och Flora Robson
antagit så undersköna skepnader att de, som
en kritiker maliciöst uttryckte det, »mest av
allt liknade gudinnor from the Forest of
Elizabeth Arden».

Eljest har man särskilt på Old Vic gjort
en dygd av nödvändigheten och ålagt sig
stor måttfullhet vid iscensättningar. Hava
Shakespeare-spelens dräkter ibland varit
praktfulla, så ha de i stället avtecknat sig mot
enkla men storlinjiga draperifonder. Detta i

257

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1937/0257.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free