Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Teater i London. Balett, »musical show» och drama. Av Alma Velander-Philip
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alma Velande r-P h i l i ‡>
Vivian Leigh som Änne Boleyn i
»Henrik VIII». Friluftsscenen i
Regent’s Park.
skarp kontrast till spelen i Stratford-on-Avon,
där den hypermoderna Memorial Theatre
med sina scentekniska raffinemang ofta lockar
till allt för djärva utsvävningar i Reinhardts
anda, ibland i hans regi. I Gordon Craigs land
är frågan om rik realism eller stram
förenkling och stilisering på scenen alltjämt
brännbar, ventilerad och debatterad. Då det gäller
en folkscen är spörsmålet väl vanskligare än
eljest; ett »antingen ■— eller» måste där ofta
utbytas mot ett »både — och». Lika
odisputabelt som ordet är ett dramas nerv och
yppersta tillgång, vilken inte får fördunklas
eller äventyras, ja dödas med för mycket
utanverk, lika visst kan en genialt
komponerad scenbild bliva det yppersta
ackompanjemang till detta samma ordet. Ett »för
mycket» är dock nästan alltid ödesdigrare än
ett »för litet».
»Midsommarnattsdrömmen», när den i
sommaraftnarnas tätnande dunkel dansade fram
över Regent’s Parks gröna seen, var skimrande
skir och luftig. Ej en ton, en slöja, ett upptåg
var »för mycket». Å andra sidan skall jag
aldrig glömma den förfäran, med vilken jag
några månader senare, en regntung kväll i
Edinburgh, flydde från Reinhardts ohyggligt
överarbetade filmversion av samma
Midsommarnattsdröm. Jag tror att Shakespeare
skulle gjort detsamma — där var inte längre
den minsta plats lämnad åt fantasien.
I The Open Air Theatre i Queen Mary’s
Garden i Regent’s Park, i en miljö av dignande
blomprakt och grönska, som redan den i
sommarkvällarna lockar tusenden av
besökare, har London, tack vare privat
offervilja, fått ännu en stor folkscen, med 3 000
platser, vilken redan för länge sedan räknat
in över millionen åskådare. Den upplevde
1936 sin fjärde säsong, under Sydney W.
Carrolls ypperliga ledning och med Robert
Atkins som iscensättare. Om friluftscenens
vanskliga problem i modern tid någonstädes
lösts tillfredsställande, så är det nog här.
En väldig halvrundel är lagd ut i några få
breda gröna terrasser och trappor med
bänkar och häckar, allt så klassiskt enkelt
att det låter sig aptera för de mest skiftande
behov. Däromkring en ram av engelskt
lummigt buskage och mäktiga trädkronor, som
skänka rymd och mystik och över vilka det
är ytterst tacknämligt att låta elektriska
ljusflöden spela.
På denna seen har med stor, också
konstnärlig framgång givits både rena baletter och
drama. Här blev Midsommarnattsdrömmen
verkligen en dröm — som höll London fången
en hel säsong; också »Som Ni behagar»,
»Trettondagsafton», »Muntra fruarna i Windsor»,
»Henrik VIII» och »Stormen» blevo
välförtjänta succéer. Denna seen var som enkom
lagd till rätta för den värld av fantasi och
trollkonster, i vilken Shakespeare i »Stormen»
låtit Prospero hamna. Calibans hemska, ludna
gestalt med långa, tuggande betar och
oartikulerade läten blev till ett med skogen och
de djupa skuggorna; Ariel i Leslie Frenchs
fågellätta gestalt, knappt snuddande vid
jorden, skimrande av silver från huvud och till
fot, sprang fram liksom en vision, buren av
månstrålar, att sprida sin ljusa makt
varhelst mörkrets makter drevo sitt spel och
hennes herre kallade. Om »Stormen» trots
ypperlig regi ej blev den stora framgång som man
väntat, må det väl i ej ringa grad tillskrivas
skådespelet självt.
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
