- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjätte årgången. 1937 /
243

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En engelsk humanist. Av Ernst Nachmanson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

En engelsk humanist

som helst, kräver omfattande förarbeten.
Först att uppspåra, samla och jämföra,
»kollationera», som det heter, alla de i de
olika europeiska biblioteken bevarade
medeltida handskrifterna, därtill de i Egypten
funna papyrerna. När flera handskrifter
förefinnas, gäller det att fastställa deras
olika värde, absolut och relativt. Detta
betyder icke att räkna deras vittnesbörd,
utan att väga dem. Den relativa
värdesättningen är ingen estetisk, utan en
histo-risk-genetisk uppgift; den avser att utreda
de olika textvittnenas släktskap och
härstamning från en gemensam utgångspunkt,
i sista hand författarens egen nedskrift.
Medlet därtill är ett indiciebevis, som
lämnas av en jämförelse mellan de olika
texterna och deras ögonskenliga fel.

Låt oss taga det enklaste fallet: man har
blott två handskrifter, A och B. Redan här
yppa sig tre möjligheter: i) A kan vara en
avskrift av B; 2) B kan vara en avskrift av
A; 3) A och B kunna ha en gemensam
källa, x, som är förlorad. Så snart till A
och B kommer en tredje, C, bli
kombinationsmöjligheterna väsentligt flera. Ju
flera handskrifter man har, desto mera
invecklar sig saken, desto angelägnare är
det att utmönstra obehövliga handskrifter
såsom avskrifter, direkt eller genom
mellanled, från andra kända. Själv skulle jag
en gång ge ut en grekisk författare, till
vilken jag spanat upp femton handskrifter,
spridda i Italien’, Spanien, Frankrike,
Belgien och England. Jag var glad, när jag
så småningom lyckades gallra ut
tvåtredjedelar av dem och kunde bygga upp min
text på fem.

Men det är icke nog med handskrifter
och ev. papyrer, den så kallade direkta
traditionen. Det finnes esomoftast också en
indirekt, till vilken hänsyn måste tagas:
citat hos senare antika författare, i vissa
fall också antika översättningar till andra
språk. För att taga det mest frappanta
exemplet: när det gäller Nya Testamentet,

måste utgivaren beakta dels den väldiga
massan citat hos kyrkofäderna, dels ock
översättningarna till syriska, etiopiska,
latin o. s. v. Ringa är icke heller materialet
för antikens mest lästa tragediförfattare.

Har man så bestämt sig för vilka
textvittnen man bör använda, skall på denna
grundval texten uppbyggas och den
kritiska apparaten framställas. Det är
sannerligen intet arbete efter mekaniska regler.
Här sättes utgivarens omdöme på prov.
Det kan vara mödosamt och kvistigt att
avgöra vad som är textförvanskning, vad
som är licentia poetica, som skalden själv
tillåtit sig. Äldre textutgivare ha på grund
av otillräcklig förtrogenhet med språk och
stil understundom gjort sig skyldiga till
bastanta forsyndelser; de ha rättat icke
avskrivaren, utan författaren. Mot äldre
tiders, speciellt holländarnas våldsamma och
äventyrliga Verschlimmbesserungen, för att
använda ett oskönt, men träffande tyskt
ord, står den moderna konservativa
textkritiken. Den nyligen bortgångne danske
filologen A. B. Drachmann har skrivit en
uppsats Textkritik, anvendt paa S.
Kierkegaards skrifter (Udvalgte afhandlinger 1911).
Den borde läsas och behjärtas av varje
textutgivare; den bygger på Kierkegaards
egna manuskript, korrektur och tryckta
böcker, och den visar, huru många varandra
korsande möjligheter finnas, huru felkällor
och fallgropar hopa sig, även när det gäller
en 1800-talsförfattare. Huru mycket
intrikatare skall det då icke vara, när det är
fråga om en antik auktor och textkällorna
vanligen sätta in först sexton till sjutton
hundra år efter hans död! Det må vara
tillåtet att här också hänvisa på min egen
bok om Nya Testamentet (Stockholm 1931),
i vars första kapitel ett försök gjorts att
med väsentligt svenskt material, Tegnér,
Strindberg m. fl., belysa problemen. Över
huvud kan det sägas, att säkerligen ingen
uppgift finnes, som i lika hög grad som
textutgivning tvingar en filolog att taga be-

243

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1937/0275.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free