Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En engelsk humanist. Av Ernst Nachmanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Na ch manson
framställning av Post-War Economic
Re-construction: the Story of a Project.
Charles Archer, en hög engelsk militär,
som tillbragt större delen av sitt liv i
Indien, men som också översatt Ibsen och
Karl Mantzius till engelska, berättar om
vänskapen och korrespondensen mellan
William Archer och Gilbert Murray —
jag har ovan ett par gånger citerat
uppsatsen.
Lörd Robert Cecil saluterar den store
arbetaren. Murray äger, yttrar han, en
klar fattningsgåva; hans förmåga att göra
rättvisa åt olika synpunkter, hans
opartiskhet, förenad med den breda bildning,
varmed han belyser allt och sårar ingen, hans
försynthet, som kommer alla andra att
blygas —■ se där en samling av egenskaper,
lika ovanlig som hänförande, slutar den
kände statsmannen.
Lörd Cecil representerade själv några år
Sydafrikanska unionen i Nationernas
förbund och spelade, outtröttlig och
oemotståndlig som alltid, en mycket
framträdande roll i debatterna. »Ah, votre Lörd
Robert Cecil», utropade en gång Viviani,
»qu’il est sentimental et compliqué! J’ai
perdu un kilo de cervelle en discussions
avec lui!»
Historien berättas i förbigående av den
berömde historikern H. A. L. Fisher, som
var undervisningsminister i Lloyd Georges
regering. I sin uppsats Pignus amicitiae
skildrar han gemensamma arbeten och
strävanden i Nationernas förbunds tjänst. En
mängd bekanta ansikten skymta förbi.
Sir Eric Drummonds förtjänster
understrykas behörigen. Léon Bourgeois var
icke blott hedern själv, utan ock den
brinnande förfäktaren av förbundets idé
och dess ypperlige president under de första
åren.
Fängslande är skildringen av
Paderew-ski, vars talekonst är lika underbar som
hans pianospel. I en ändlös ström flyter
musik från hans läppar — en klassiker
kommer här lätt att tänka på Nestor,
från vars tunga som honungen ljuvt
framflödade talet. I Danzigs hamn hade
varit en strejk, som mycket skadat
Polens intressen. Icke Disraeli,
kritiserande Peel, icke Gladstone, kritiserande
Disraeli kunde ha överträffat den
känslobetonade energi, varmed den store polske
pianisten ställde de tyska strejkande vid
skampålen. »Jag kan alltjämt se honom
framför mig», skriver Fisher. »Det gyllene
håret böljade i pittoreskt överflöd ned över
hans svärmiska ansikte, hans långa kropp
skälvde av lidelse, hans utsökta röst än föll,
än steg, när han utbredde sig över den
senaste oförrätt, som gjorts hans marterade
folk.» Någon tid efteråt mötte Fisher på
brittiska ambassaden i Paris Clemenceau;
Fisher nämnde det mäktiga intryck den
store musikern gjort som talare, och
frågade, om Paderewskis franska också varit
felfri. Tigern bekräftade Fishers intryck och
tillade, att han gråtit endast två gånger i
sitt liv, den ena, när vapenstilleståndet
avslöts, den andra, när han lyssnade till
Paderewski utläggning av Polens oförrätter.
Den uppsats, man minns längst, heter
Gilbert Murray and some Actors och är
skriven av Dame Sybil Thorndike, juris
doktor vid universiteten i Manchester och
Edinburgh. Hon berättar, huru
bekantskapen med Gilbert Murray år 1908 gav
henne inspiration och ny syn på livet.
Hon fick spela den »opalskimrande» Artemis
i Euripides’ Hippolytos, därefter också
Medea — en omtyckt roll, tidigare tolkad
bl. a. av Miss Yates och Mrs Siddons. I
ordalag av stilla hänförelse och djup
erkänsla talar den stora skådespelerskan,
Englands främsta nu levande, om vad
Oxfordprofessorn i grekiska betytt för hela
hennes utveckling som konstnär och som
människa.
En liten graciös detalj näns jag inte
förbigå.
Tora Tejes Medea och Karin Carlsons
250
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
