Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Maxwell Anderson. Av Stig Torsslow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stig Torsslow
sluten matta, utan i stället når han ofta
höjdpunkten strax före sista ridåfallet.
En annan tillgång för Maxwell Anderson
är hans förmåga att skapa karaktärer.
Härvidlag är han betydligt överlägsen sin
kollega O’Neill, vars figurer i stor
utsträckning äro antingen typer eller projektioner
av diktaren. Detta sammanhänger med att
Anderson främst är skildrare och målare —
han är inte så mycket vare sig tolkare,
tänkare eller siare. Liksom sin store mästare
tar han sina ämnen var han finner dem och
ger dem scendiktens form. Hans
konstnärliga trosbekännelse står skriven i andra
scenen av Hamlets tredje akt: han strävar
främst att hålla fram en spegel för naturen
och visa tiden dess egna drag. Han väljer
helst sina ämnen och sina människor så
att bilden blir klar redan genom handlingen
— han tränger sig som dramatiker icke
framför sina roller för att kommentera och
förklara utan gömmer sig hellre bakom dem
för att sufflera dem.
Just detta, att han låter sina stycken
tala för sig själva, sätter honom i
motsatsställning mot samtidens
bekännardrama-tik, programdiktning och propagandakonst.
En följd därav blir å andra sidan, att det
är litet svårt att få tag i diktaren själv. Hans
personliga åsikter om det ena eller det
andra i tiden äro icke så lätta att läsa ut
ur manuskripten.
I sin ungdom hade Maxwell Anderson
som nämnts svårigheter på grund av sin
inopportunt radikala läggning. Hans verk
är emellertid näppeligen att beteckna såsom
radikalt. Tvärtom innehöll den starkt
vänsterbetonade tidskriften New Theatre i
höstas en uppgörelse med honom i en stor
artikel, som bl. a. visserligen gav honom en
honnör för att han upptagit Sacco-Van
zetti-processen till behandling men ansåg
att han helt förfuskat uppslaget genom
en löjlig och mot idealen förrädisk tredje
akt — den akt, som ur annan synpunkt
är det största och mest gripande i hela
dramat. Även om Anderson sålunda ej
tillhör den yttre vänstern, är hans verk till
hela sin anda djupt demokratiskt. Dess
rötter ha sugit sin must ur det frihetsideal,
som fått form hos Franklin och
Washington och som är den amerikanska tankens och
diktens bestående insats. — Hans diktning
är ett ofta imponerande uttryck för vad
man skulle kunna kalla en amerikansk
form av humanism. Där återfinnas dennas
idealism i förening med ett starkt
verklighetssinne, dess famnande intresse för allt
levande samt även dess vilja att acceptera
omgivningens ofrånkomliga krav förenad
med strävandet att just från givna
förutsättningar nå bästa resultat — strävandet
att nå en inre frihet genom att erkänna och
icke förneka den mänskliga naturens
begränsning.
Den amerikanska frihetsidealismen,
optimismen och framstegstron ta sig ofta
uttryck, som te sig förbluffande sedda
tvärs över en ocean. Det positiva och
bärkraftiga, som finnes bakom alla
överdrifter, är också det betydelsefulla i
Maxwell Andersons dramatik och gör den
därför i god mening nationell. Säkerligen är
det också därför han kommit att vinna en
så stor popularitet i Amerika, medan de
rikliga europeiska ingredienserna i Eugene
O’Neills dikt gjort det lättare för denne att
vinna uppskattning utanför hemlandets
gränser, till och med lättare än innanför. —
Och samtidigt finnes en förbindelse mellan
dessa inbördes så olikartade diktare,
nämligen i det amerikanska arv, som kan spåras
också hos O’Neill.
Som dramatisk diktare har Maxwell
Anderson en stor svaghet — till och med
en väsentlig. Man saknar hos honom den
eruptiva kraft, som är det fascinerande
hos O’Neill och som man gärna föreställer
sig såsom något väsentligt hos den diktare,
som skall förnya den dramatiska konsten.
Det brusar och stormar inte i Maxwell
Andersons dramatik — hans konst har i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
