Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S v en s k skönlitteratur i Finland
gränsad och stämningen mera ensartad: på
ett eller annat sätt anknyter sig så gott som
samtliga dikter till minnet av den bortgångna.
Allt synes tala om döden och förintelsen.
Diktaren känner sig redan stå som en främling
bland de levande. Hans dikt är en stoisk och
stilla monolog:
Du död, var är din udd för den som stär
med ena foten blott i denna världen,
omgjordad och beredd, när timman slår,
att utan frist begynna återfärden?
Obotlig saknad är en säker stav,
och lätt är ränseln, endast ljusa minnen.
Så blir det gott att vandra upp mot tinnen,
som stupar brant i tidlöshetens hav.
Det som jag sett till andra stranden färjas
är mera mitt än det jag kring mig ser.
Blott vad jag mistat kan mig aldrig mer
av någon makt berövas eller härjas.
Min själ är spjälkt. Den slites sjukt isär,
förvirrad, rådvill. Åh, var hör jag hemma,
på andra sidan gränsen eller här?
Här, några solvarv? Men jag hör en stämma ...
(Du död, var är din udd —)
Det har synts mången som om den formella
avslipningen i Zilliacus’ dikter skulle vara ett
självändamål, vittnande om konstnärens
begär efter att nå den artistiska effekten för
själva effektens skull. Detta är att se ganska
ytligt på tingen. Vid sidan av formens hårda
tuktan har det mest karakteristiska i Zilliacus’
diktning varit ett drag av manlig behärskning
och spänstig vilja. Zilliacus har framstått
som en frände till hellenerna, som — för att
använda Frödings ofta citerade ord — lärt sig
att »icke som barbarer böja sig / i skräck och
vanvett under hårda öden». Denna stoiska
livskänsla talar också i den dikt i
»Minnes-altaret», som har en allmännare syftning än
de övriga, den vackra festdikten »Sångens
makt» på Runebergsdagen 1932. Zilliacus’
ge-„om stoisk behärskning vunna harmoni är
ett etiskt, den formella glansen i skaldens
dikt ett estetiskt faktum — men djupast sett
har dessa egenskaper en gemensam rot i en
strävan att nå till klarhet och reda i en
tillvaro, som behärskas av våldsamma makter,
den blinda slumpen, ångesten och döden och
förintelsen.
Zilliacus’ dikt är i »Minnesaltaret» mera
intim och omedelbar än någonsin tidigare.
Stroferna har stundom fått en nästan
vardagsrealistisk prägel och verkar just därigenom
så personligt gripande. Zilliacus använder
269
Bertel K i hl m a n.
ofta en sorts runometer, som i sin enkla,
mjukt vaggande rytm tyckes fånga något
av den stumma underkastelse för ödet, i
vilken diktarens förtvivlan över det som skett
utmynnar. Med sin vardagsrealism och sin
varma innerlighet vittnar »Minnesaltaret»
om de djupa källflöden, ur vilka Emil
Zilliacus’ diktning växer fram. Samlingen är utan
tvivel ett av de förnämsta — och förnämaste
— litterära verk, som under de senaste åren
publicerats i Finland.
Efter en relativt lång paus har Jarl
Hemmer åter utgett en diktsamling: »Nordan».
Diktsamlingens namn och en stor del av
innehållet i densamma är inspirerade av en resa
till Lappland, som Jarl Hemmer företog för
något år sedan. Lappland och Jarl Hemmer
— det råder onekligen en viss antagonism
mellan diktaren och miljön! Jarl Hemmers
lyriska inspiration, som kväller fram som ur
ett ymnighetshorn, skapar kring honom en
blommande diktvärld med mjuka musikaliska
linjer. Sin inspiration har denne diktare nu
sökt i ett landskap, vars skönhet ligger i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
