Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
kyska fattigdomen och kärva nakenheten,
de monumentala perspektiven och den
oändliga ödsligheten. Tyvärr måste man säga att
diktarens strävan att utvidga gränserna för
hans diktnings domäner inte alltid krönts med
framgång. De på finsk runometer avfattade
lappländska legenderna hör enligt vår mening
till de svagaste dikterna i samlingen. De rör
sig kring för Hemmer så väsentliga begrepp
som »skuld» och »bot», men saknar ändå den
intensitet, som får orden att glöda så att de
ristar sina brännande spår i läsarens inre.
Det är alltsammans för ordrikt och löst; de fyra
legenderna verkar mera som litterära
experiment än som omedelbart inspirerade dikter.
Mera fyllda av diktens levande anda är
några andra, stilistiskt friare dikter med
Lapplandsmotiv, sådana som »Andenatt»,
»Vinterfjället» och »Strömstaren». I dessa
dikter täcker det själsliga innehållet och
landskapsbilden varandra. Hemmers dikt
är ingen borgerligt trygg trädgårdstäppa,
den växer fram ur mark, som korsas av farliga
underjordiska strömmar: den lyriska
hänförelsen svingar sig upp över en värld av grubbel,
livsångest, syndkänsla och ruelse. »Andenatt»
återger denna livsstämning omedelbart genom
en visionär symbol. I »Vinterfjället» stiger
skaldens rolösa längtan upp mot ett fäste i
tillvaron. I »Strömstaren» talar den vissa tro,
som Hemmer många gånger förut gett
uttryck åt, nämligen den att människosjälen
innerst inne gömmer på starka läkande
krafter. I skaldens sång ligger gömd en
hemlig kraftkälla, som ger honom styrka att stå
ut även när vintern bryter in och tvingar
allt »hop till en frostpinad fors». Samma
förvissning om att levande vatten ännu kan
springa fram ur stengrunden och låta själva
öknen blomma ligger bakom många dikter i
den andra avdelningen i »Nordan»:
»Diktaren», »Blott du —», »Den räddade»,
»Trohetsförklaring», »Memento» och »Havsklippan».
Den sistnämnda dikten uttrycker denna tro
genom en genial symbol: fåglarna häckar i
rämnan på den öde havsklippan tills en
morgon ett moln av vita vingar stiger upp
mot rymden; den strålande synen blir en
bild ur människans liv:
Bröst, som smärtsamt brast itu,
inga livets flygfrön gro
vid ditt valv, det stelnat jämna.
Bara i din bittra rämna
bygga längtans fåglar bo.
Tyst de växa, tills de lämna
flammande sin fristad sist.
Burna av en vingstark tro
lyfta de mot solen, solen
ur ditt lyte, ur din brist.
Även om Hemmers diktsamling i det
storahela taget domineras av de dikter, som ger
uttryck åt diktarens syn på de stora
livsproblemen, finns där också visartade dikter,
som påminner om att Jarl Hemmer en gån g
ryckte in i den finlandssvenska lyrikens kör
som den ljusa ungdomliga tenoren. Till dem
hör framförallt »Den främmande fågeln» och
»Långt från land». Det är dikter, fjdlda av
ett sällsynt musikaliskt välljud. Vi skall
citera den förstnämnda, som också den
påminner om att »av sång är glädje vunnen»:
Vem sände dig hit, du okända gäst,
just då mitt svårmod behövde dig bäst?
En afton, då askgrå skymning föll ned
över mitt sinnes förbrända sved,
och luften låg tonlös från jord till sky
och livet låg tungt på mitt bröst som bly —
då hördes där bakom min fönsterkarm
en tindrande sång, en livsglad och varm.
I rosenbusken där utanför
stämde du sakta ditt silverrör.
Ur öppnade fönstret allt klarare rann
en tonflod in mot en vakande man.
Den rann som ett ljusregn in i hans bröst,
och någonting tände sig där och tog röst.
Du sjöng hela kvällen och natten lång.
Visste du hur jag behövde din sång?
Du sjunger ännu, när i morgonen röd
tyst jag dig tackar, du hjälp i min nöd.
Vem sände dig inom min mörka grind?
En aning? En ängel? En okänd vind?
(Den främmande fågeln.)
Diktsamlingen avslutas med flera
tillfällighetsdikter, bland dem några
svensknationella lystringssånger och en kantat vid
Finska läkaresällskapets
etthundraårsjubi-leum.
Genom sin debutdiktsamling »Svart
harnesk» väckte Lorenz von Numers de största
förhoppningar. När författaren nu utger sin
andra diktbok »Porträtt med blomma», är
det med spänt intresse man tar del av den-
270
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
