Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Poesien och mystiken. Av John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John Landquist
I sin helhet vittnar boken, liksom före den
Albert Nilssons Den platonska strömningen
och Olle Holmbergs Inbillningens värld, om
vilken eminent vikt den filosofiska och
psykologiska undersökningen av litteraturen har
för dess förstående. Den är i betydelse
jämställd med den historiska. Utan den förra
förtunnas den historiska behandlingen av
litteraturen och kommer ej fram till dess
mening.
Poesiens släktskap med mystiken påträffar
man först i den inre samling, varur poesien
är sprungen och som den frammanar i den
mån den verkar poetiskt. Inspirationen har
likheter med den mystiska extasen, vari
mystikern känner sin enhet med det
gudomliga. Så känner också skalden sin enhet med
sin personlighet, med världen, med
livsflödet. Han samlar förflutet, nu och
kommande i sin känsla. Motsatsen till både den
poetiska och den mystiska känslan är det
vardagliga, spridda, flacka medvetandet, fyllt
av en mångfald enskilda disparata ting.
Poesien vill, säger Ruin någonstädes, ge
fullheten men också enheten, detsamma ger
mystiken.
Denna samling betyder i ett avseende att
»det djupa jaget» enligt Bergsons terminologi
upplåtes. Ruin säger härom sant och
tänkvärt: »För varje människa är öppnandet av
luckan mellan det medvetna och det
omedvetna det hon innerst eftersträvar. Ty det
omedvetna är den stora livsförnyaren inom
oss.» Öppnandet av denna förbindelse ger,
yttrar han vidare, »en salig känsla av intim
besittning av oss själva.» Det är dock ej säkert
att denna förbindelse är salig. Ty livet är
sällan sådant att vårt medievande däri, som
bildar vår personlighet och vårt omedvetna,
kan skapa en sådan harmoni. Spärrningen
är till och med stundom nödvändig, om vi
eljest anse att vi böra leva, ty det kunde
hända att man skulle förödas av det
outhärdliga.
Ruin menar nu att poesien ger oss en
samlad bild av vårt jag på djupet eller en del av
dess historia, och han stiger till påståendet
att dikten icke är illusion utan är liv. Detta
kan sägas i den mån poesien är ett livsuttryck
och poetens känsla lever i dikten. Men
författaren överdriver denna verklighetskaraktär.
Han har glömt den gamla Schillerska
bestämningen av dikten som »der wahre Schein».
Likväl beror diktens särskilda befriande
verkan på att den visserligen påminner oss om
det verkliga och därmed samlar oss men
därvid dock icke själv är det verkliga, vilket
är en svårare sak. Att uppleva livets tragik
är en annan sak, och en sak för vilken ej
poesien bjuder tillräcklig bot, än att i diktade
öden erinras om den. Livets grymma processer
är något annat än ett poems melodiska vemod
däröver. Det är något annat att som omsider
alla dödliga vara harpoflickan eller uppleva
henne än att höra henne besjungas i Theodor
Storms av Ruin anförda strof:
Heut, nur heute
bin ich noch schön;
morgen, ach morgen
muss alles vergehn!
Nur diese Stunde
bist du noch mein:
sterben, ach sterben
soll ich allein.
Härmed har man kommit fram till en
skillnad mellan mystiken och poesien, som Ruin
övertäcker. Mystikens inre samling och enhet
med Gud eller världsanden gör anspråk på
en omedelbar, fullständig och även
förpliktande verklighetskaraktär. Poesiens skapelse
och verkan vila visserligen också på en inre
samling, men den är tillfällig, ej förpliktande
och det överlåtes åt den enskilde hur långt
den må gå. Ja, kommer den för nära det
verkligas brand, upphör den poetiska verkan.
Poesien innebär till och med en bestämd
fordran på avstånd. Det sanna skenets
hug-svalelse och lätthet bero dels därpå att det
lär oss inse men tillika därvid ännu låter oss
slippa att vara. Tillvaron ger oss en frist till
betraktande i poesien, till flykt in i likartade
men också andra öden, innan den tar oss.
Det kommer ett nytt syfte in i den poetiska
kontemplationen, nämligen den estetiska
gestaltningens syfte, som den mystiska
kontemplationen ej har, om också mystikernas
skrifter i sin lyftning och sitt ömtåliga inre
sanningskrav stundom bli estetiskt
verkningsfulla.
Ett stort och givande kapitel i Ruins bok
är Bildernas värld. Han utför här hur poesien
vidare vidgar vår livskänsla genom att lära
oss känna vår släktskap med hela den levande
världen utom oss, med allivet. Det sker i
stor utsträckning genom bilderna, vilka i den
mån de äro poetiska bli mer än bilder och
innebära identifikationer. Artur Lundkvist
skriver:
Du var vacker i den gröna breda hatten,
ditt ansikte var friskt under brättets skugga
som en frukt under ett grönt blad.
274
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
