- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjätte årgången. 1937 /
275

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Poesien och mystiken. Av John Landquist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Poesien och mystiken

Ruin utvecklar träffande hur i dell poetiska
upplevelsen denna åtskillnad mellan den unga
kvinnans ansikte och frukten försvinner och
liknelsens »som» blir överflödigt. Den finnes
blott, så länge vår tanke dväljes i en värld
av begreppsligt bestämda saker och ting.
Men i den poetiska upplevelsen övergå vi
från en värld av saker till en värld av bilder,
och i samma ögonblick inträffar något
snarlikt ett under: »I henne, som diktaren skildrar,
sväller hela det sköna savrika livet — hon
är frukten under det gröna bladet, hon är
allt som är friskt och ungt». Det är ett fall
av den »participation mystique», som
Levy-Bruhl tillägger de primitivas världsåskådning
och enligt vilken en person kan vara både
sig själv och sitt totemdjur eller en avbild
kan ha originalets egenskaper.

Den poetiska gestaltningen visar att det
kan finnas ett mått av sanning i denna
åskådning. Författaren har förtjänsten att ha
tillgodogjort sig Ludwig Klages’
uttryckspsykologi. Klages vänder sig med bitande ironi
mot den enbart fysiologiska förklaringen av
livsföreteelserna och mot inkänningsteorien,
enligt vilken vi genom analogi skulle inlägga
en själ i de mänskliga uttrycksrörelserna.
Enligt Klages äro dessa ett med känslan och
därför liksom alla känslouttryck föremål för
ett omedelbart skådande och förstående.
Kropp och själ äro nämligen enligt Klages
ett: kroppen är själens fenomen. Hela
bild-floran om känslolivet: att man i glädjen är
lätt om hjärtat, att man skär tänderna av
vrede, att man andas ut, o. s. v., motsvarar
därför reala och av envar ursprungligt fattade
förhållanden. Poesiens beskrivningar av dessa
uttrycksrörelser och dfess överförande av dem
till den övriga organiska eller oorganiska
världen bli därför omedelbart förstådda och
väcka en omedelbar kroppslig genklang inom
oss själva. Denna möjlighet av kroppslig
genklang är ett villkor, utför Ruin i en givande
och intressant framställning, för poesiens
verkan.

Ruin har en rik exempelsamling varmed
han visar korrespondensen mellan
koncentration och mellan allivskänslan i mystiken och
poesien. Men hans olust att se skillnaden i
verklighetskaraktär mellan den poetiska och
den mystiska upplevelsen har gjort en av
hans jämförelser vag och knappt hållbar. Han
ser en överensstämmelse mellan mystikernas

närvarokänsla av det gudomliga, t. ex. av
den osynlige Kristus på den heliga Teresas
högra sida, och den närvaro av en situation
eller en gestalt som en poet kan frammana.
I senare fallet är det dock icke frågan om en
fördubbling av medvetandet eller känslan av
ett annat väsens verkliga närvaro utan blott
om läsarens sympatiserande med det skildrade
fenomenet. Man kan ej heller följa författaren
i försöket att härleda Platons
återerinrings-lära ur déjà vu-fenomenet. Det senare är ett
ganska sällsynt psykopatiskt tillstånd vari
man får den egendomliga känslan av att man
upplevat identiskt samma situation förut. Det
skiljer sig sålunda såväl från känslan av
förtrolighet eller bekantskap, som icke väcker
några minnesbilder, som från minnet av en
blott likartad situation eller känslan av en
sådan ehuru ej minnet kan aktualiseras. Den
av poesien förmedlade bekantskapskänslan
innebär normala reminiscenser av något
likartat och har intet att skaffa med déjà
vu-fenomenets kusliga karaktär. I vad mån
Platons återerinringslära kan ha en
psykologisk utgångspunkt i dylika reminiscenser må
lämnas osagt; i alla händelser tänker icke
Platon med sin återerinring på en
förnimmelse av en en gång upplevad identiskt lika
situation.

Men om författarens livliga
kombinationsgåva några gånger förlett honom till
diskutabla hypoteser, så ger han övervägande ett
imponerande intryck av förmåga att behärska
det höga och svårtillgängliga området av
andligt liv han haft ambitionen att
genomtränga och av urskillning att tillämpa de
vunna lärdomarna på de poetiska skapelserna.
Hans diktexempel äro i regel lyckligt valda
och i ali synnerhet de många diktcitaten från
Runeberg, varmed han satt i stark belysning
Runebergs romantiska livsfilosofi. Man lämnar
Ruins verk med en stärkt övertygelse om
poesiens betydelse för människolivet. Den är
de profanas religion. Den innersta livgivande
makten i den inre samling poesien företräder
är kärleken till människorna i deras öden på
gott och ont. Och härom gör författaren i
slutraderna till sin bok den vackra och viktiga
reflexionen att »över vår tillvaro, så splittrad
och förvirrad, så fylld av maktbegär och
självisk strävan, höjer poesien ett träd av
överlägsen mildhet och styrka».

275

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 18 12:37:44 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1937/0307.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free