- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjätte årgången. 1937 /
277

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ny lyrik. Av Nils Svanberg. I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ny lyrik

idé är ett filosofiskt värde, och man kan
skriva filosofi som samtidigt är högtstående
dikt — och därmed har man inte upphört att
vara diktare, ty visst kan konsten utom sitt
eget väsen, det individuella, adekvata
uttryckets, ha ytterligare den utmärkta
egenskapen att säga något i logisk mening sant,
eller att stimulera till kamp för det rätta, till
moralisk handling. Men konstnären som sådan
— och han är ingenting att bagatellisera, allra
minst konstnärer emellan — skapar för att
komma tillrätta med sin egen överstarka
känsla, och endast för detta. Lyckas han
besegra sin känsla, sitt lidande och binda det
i konstens form, då har han därmed också
skapat ett verk som når ut över hans
ensamhet och hans tid och som kan hjälpa andra
i deras lidande. Eller, för att använda
Asplunds symboldikt om den indiske fursten,
som i lidelsefull saknad byggde Silverbron
till den älskades minne, därmed »besegrande
ensamheten»:

Som skrin åt ett dyrbart smycke han byggde åt

Arjumands minne
med silverportar ett tempel — det skönaste världen
sett —

och knäföll vid snidade kistan och offrade blommor
därinne

och vände sitt sinne från världen, förgätande allt
utom ett. — —

Och Mogul blev störtad och fången, men ännu de

älskandes minnen
tillsamman hos sena släkter för evigt förklarade bo.
Än klingar om Arjumand sången till balsam för

sorgbundna sinnen
och stjärnorna slå över Jumna shah Jahans silverbro.

En diktare om djupt personliga ting som
Asplund kan tillika vara utpräglat
representativ. Så i de strofer som skalden kallat Psalm
i krigstid. I denna moderna psalm talar ett
personligt känt medlidande. Det är ingen
vulgär kulturpessimism.

Hatet vrålar. Gaser bränna.

Rikens portar sammanslås.

Allt det kval, din värld lärt känna,

skall ånyo genomgås.

Skall av våra bröder denna

bittra kalken vederfås,

Herre, låt oss i Gehenna

då förgås!

Det genom hela strofen inhamrade rimmet är
sannerligen ingen tomt virtuos lek: det är
besjälad form.

Från sin egen förtärande men också
samlande upplevelse vänder sig skalden utåt mot
det liv som ändå måste levas. Denna ödmjukt

pliktmedvetna livsanammelse verkar så
mycket starkare, när den vilket ögonblick som
helst kan svikta för det övermäktiga minnet.
Så i den gripande dikten På hemväg.

Och ändå kan jag mäkta
i ledet stå — fast blott
en menig bland dem som fäkta
för det som de tro är gott —

kan gå som en vän bland de andra,
kan lida och glädas med dem

— men vet en väg att vandra

— en väg som leder hem.

Denna det obönhörliga minnesoffrets väg
har varit lyrikern Asplunds centrala. Som
diktare har han verkligen där funnit sin allra
mest betydelsefulla hemortsrätt. Direkt tala
ej många av samlingens poem om detta. Men
några av de starkaste göra det. Bland dem
Slavköpet. Sällan har en staplande, bräcklig
mänsklig sorg tolkats så klassiskt rent som i
detta lytelösa konstverk.

Emellertid har Asplunds diktning trots sin
enhetlighet aldrig varit ensidig. Genom den
går en egenartad dubbelhet av inåtvänd sorg
och frisk utåtvänd livsnjutning. Denna
brytning får i de senaste dikterna en särskilt
betonad mission, just när skalden generöst
och försonande trots allt vänder sig mot livet.
Han diktar då om hjärtat som vaknar med
murgrönsknopparna om våren, om döden som
går under lönnarna och bekänner sin
hjälplösa men obetvingliga kärlek till livet. Typiskt
för denna fina, rörande brytning är Seconda
primavera, en av Asplunds vackraste
ingivelser i visans genre.

Det friskt sinnliga, målarglädjen, har aldrig
varit mer levande än i Majnatt — en alldeles
ung och hel stämning. Allt det ljust
livskraftiga i denna lyriska värld har samlats i
den enkla men utsökta symbolen om ljusets
och sommarens solskepp som besöker jorden
(Midsommar).

Det doftar, det blommar och spirar.
Från rymdens ljusa djup
mot jordens stränder girar
nu själva Livets slup.

Samma livsvänliga inspiration lever i några
sörmländska bilder och en serie resedikter.
Balladdiktarens fyndighet och sagoglädje har
bidragit med en japansk novellett och några
näpna barnpoem. I reseintrycken känner man
igen ett klassicerande, en smula
Snoilsky-aktigt drag i lyrikerns konstlynne. Att hans
eget hjärta är med, märker man om inte förr

277

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 18 12:37:44 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1937/0309.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free