Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ny lyrik. Av Nils Svanberg. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny lyrik
fullhet ställda rimmen i den vemodigt
förströdda dikten På kyrkogården:
Vildvinet prunkar lidelserött,
men dess första blad äro fallna.
Septembersolen ligger trött
men klart över kyrkogården.
På en ramlad gravsten, av fotsteg nött,
står: Vänner reste vården.
Mina bästa vänner ha dött.
Det blir gott att få falla och kallna.
Ruben G:son Berg har gjort insatser på
andra områden än diktarens — stora insatser
även de och med rätta allmänt erkända. Det
finns ju ingen anledning att därför tillmäta
hans vägande diktarord mindre betydelse.
Tyvärr hör det emellertid till vår litterära
opinionsbildnings mera ledsamma drag, att
man i sådana fall blott mer eller mindre
motvilligt gör rättvisa åt de olika sidorna av en
begåvad personlighet. Man är tillreds med en
etikett, en schablon — var sak för sig: där
ha vi en diktare, där en forskare–; att
bägge sakerna kan förenas (frånsett att en
forskare i t. ex. stilistik eller historia som
sådan måste tillika vara diktare), det har man
ej sällan svårt att förstå. Även Levertin, vår
litteraturkritiks populäraste och på sin tid
överlägset inflytelserika namn, fick känna
obehaget häri. Det är alltså en sak som
vederbörande i varje enskilt fall kan ta med en
viss ro. För kritiken är det naturligtvis en
oavvislig plikt att efter bästa förmåga och
förstånd rätta till missförhållandet.
Johannes Edfelts senaste produktion —
en diktvolym och en kantat — hör till de
otvetydiga bevisen på vår yngre lyriks
livskraft. Även i Edfelts starkt fängslande
diktsamling I denna natt är det mest personliga,
det erotiska inslaget huvudsaken. En
nogräknad, behärskad, reserverad formkonst
bjuder väl också det övriga. Men kärleksdikterna
höra liksom i Högmässa till det skönaste vår
unga diktning har.
Jag hörde i en gryning
ditt hjärtas tunga slag.
Det var som havets dyning,
som havets dova dyning
en februaridag.
Så se mig då en sista
minut i den provins,
där alla skrankor brista,
där mänskoskrankor brista
och galler inte finns!
Låt inte hat och lystnad
befläcka vårt farväl.
Det finns en zon av tystnad,
av evighetens tystnad:
där mötas vi, o själ.
Det personliga är nu en gång det högsta i
konsten. Att även annat än utpräglat intima
upplevelser kan bli personlig, verklig konst,
det är en annan sak. Man måste i varje fall
bestämt avvisa allt tal om att sådan
kärleksdikt som Edfelts skulle innebära en
begränsning, skulle bygga på ett icke tillräckligt
»socialt», utåtriktat och allmängiltigt ämne.
Edfelts pessimism kan ibland förefalla
nedslående även för den som vet, att diktens
värde inte avgöres av dess s. k. innehåll i
och för sig. Det kan onekligen ha sina risker
för en konstnär att alltför länge behärskas
av en stämning. Men det blir konstnärens
privatsak att komma ut ur sitt känsloläge:
så länge han återger det med så nyanserad och
behärskad originalitet som Edfelt, har
kritikern intet rimligt skäl till pessimism. Sist i
den stort anlagda diktsamlingen fann man
för övrigt en dikt, kallad Protest, som tycktes
bebåda en ny, mera förenklad och
monumental ton hos skalden, med nya motiv.
Två kandelabrar gjorde honnör vid hans urna
lyste på frackar, sorgdok och katafalk.
Tätt vid hans sida glänste i ebenholts skurna
bilders förgänglighet mörkt mot muren av kalk.
För att förjaga skräcken, som följer döden,
fasan, som följer det mänskligas undergång,
och för att överordna oss växling och öden
stämde vi plötsligt upp en segersång.
Mitt i Persefones tid på trots den föddes
under de piskade almarnas kramp och gråt.
Om det blir skörd av ord, som för vinden ströddes,
det få de levande veta efteråt.
I Edfelts korta men starka kantat
Järnålder har det pånyttfödande stoffet tagits ur
vissa välbekanta och ständigt dryftade
företeelser inom den aktuella europeiska politiken.
Men av det alltför tillfälliga, det oväsentligt
pikanta i den politiska dagskritiken finns här
intet. Edfelt har lyckats vinna en ny seger
just i enkelhetens tecken. Dessa strofer
besjunga med det självklaras kraft andra
allmänmänskliga ting: så stora värden att en
diktare ej ofta mäktar tala värdigt till deras
försvar. Det är med den rätta föreningen av
anspråkslöshet och stolthet, det är också med
en ny musikalisk omedelbarhet diktaren
uttrycker både tidens vånda och dess hopp. Han
har inte förgäves frambesvurit de stora mak-
279
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
