Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ny lyrik. Av Nils Svanberg. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Svanberg
terna »mänsklighet, ödmjukhet, ande». Två
av dessa dikter må här anföras; till Edfelts
lyrik torde denna tidskrift senare återkomma
med en mindre kortfattad analys. »Poet»
heter den ena; den ger ett gott lösenord för
en konst, som trots djupt missmod är
uppenbart livskraftig.
I väster och i öster
där ropar Abels blod.
Och ändå hör jag röster,
att människan är god.
Vem är den fruktansvärde,
som bor i vår natur
och aldrig något lärde,
som skiljer oss från djur?
Han följer oss från gryning
till dvala, natt och grav
som giftig efterdyning
från gråa urtidshav.
Från skede och till skede
skall det förbliva så.
Det är den stora vrede,
som vi få undergå.
Den andra har kallats Sång av män och
kvinnor:
Det är det underbara,
att ljus i mörkret gror.
Det trotsar nöd och fara,
och djupet är dess mor.
Så kan ett hjärtas glöd
bli djuriskhetens död!
Det är det underbara,
att ljus i mörkret gror.
Stroferna äro tänkta till musik. Även i sig
själva äro de sångbart suggestiva. Edfelts
diskreta ordkonst har aldrig nått större verkan.
Tidigare har den icke varit fri från en viss
pretiositet trots den raffinerade enkelheten.
Här är den i god mening lättillgänglig.
Gunnar Ekelöfs Sorgen och stjärnan är
en märkligt rik diktsamling. Ekelöf har
här med ett slag nått ett förvånande stort
register och en helt ny kraft att uttrycka
sin sensibilitet. Högst når han i de
djup-tänkta och klara fria rytmerna Sångarens
sång och i de nordiska stämningarna. Men
även i sin helhet är detta ett verk av en
i bästa bemärkelse egenartad, ny diktare.
Anmälaren har ansett lämpligast att i annat
sammanhang återkomma med en närmare
karakteristik.
Det heter i en dikt hos C. A. Englund,
vars senaste diktbok också hör till de
betydande:
Sången går lågande röd och vit.
Det tätnar av ångest kring längtarens bur.
Han väntar och längtar i evighet.
Angest och sorg är av evighet.
Ett minnesvärt motto för en ovanligt besjälad
dikt. Om jag minns rätt, var C. A. Englunds
diktspråk tidigare en smula allmänneligt
modernistiskt. Men därav är i varje fall bara
enstaka klanger kvar i A lia går vi mot
tystnaden. Boken ger ett genomgående
intryck av upplevad sång. Grundstämningen av
något fruset barnsligt och övergivet har ingen
störande bismak av naivism. Själva
naturmiljön är levande; landskapet är ett
själstillstånd — ett dimmigt skogs- och myrland
med ängsull och furor, med farande ljusa eller
mörka moln över skogarna. Det är ett »den
svenska fattigdomens» landskap, som åter
och åter blir poetisk rikedom. Englund har
lärt det bästa av Harry Martinssons förmåga
att se detaljer och återge dem snabbt och
intensivt: myrorna som irrar »i slarvigt
förtroende», bäcken som »blev strimmig i
häg-garnas lund». Men sådana lärdomar smälter
han in i sina personliga helhetsstämningar,
överblickande och ödsliga landskapssyner med
stora linjer.
Vila, lilla svala, en gång skall du dö,
kanske flyga till det land där skyarna stå stilla.
Livet är en årlös båt i evighetens sjö.
Ingen vill dig här i blåsten något illa.
Du skall minnas, säkert minnas, alla fjärran farna
länder:
gråa stugor över åsarna där ljungen står i blom.
Skeppen mötas, skeppen mötas, ändå aldrig något
händer.
Evigheten är en resa genom evigt snövit blom.
Englund ger inte dikt med bländande färg
och lätt avslöjad kontur. Med ali sin tristess
verkar den likväl befriande. Skall man ta
ännu ett par bevis — och citatet är nu en
gång det enda bevismedlet för litterär kritik
— så må det först vara den ändlöst vemodiga
och fördrömda vaggviserytmen i Barns
väntan:
Vi väntar ett skepp ur det skimrande hav,
ur halvmånens lysande vik.
Det skeppet är lastat med oro och mull,
med sagor av gull
för vår kärleks skull,
är lastat med sagor av gull.
Sådan avsiktligt monoton upprepningseffekt
har Englund ofta använt, oftast med
urskill-ning, ibland dock litet för ymnigt.
De erotiska stämningarna gå i samma ton-
280
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
