Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Uuno Kailas, den finska lyrikens unga klassiker. Av Ragna Ljungdell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragna Ljungdelt\
utan är tvärtom, såsom tillhörande de
ömtåligaste värdena, en särdeles värnlös
deltagare i kampen för tillvaron. Om lyrikern
måste — vilket han sannerligen alltför ofta
måste — odla sin konst mot dess natur som
en köksväxt, för sin existens skull, så lider
den därav, blir ofta förkrympt. Lyriken kan
leva t. o. m. i en bergsskreva och blomma
underbart, men den borde, för att slå ut i
sin skönhets mest harmoniska fulländning, få
frodas som en lyxväxt, utan brådska, fritt,
sorglöst lycklig. Oberoende •— se där det slott
på Capri som fattats mig. Och mången annan
lyriker också.»
»Men» —■ säger han, och orden äro
betecknande för honom — »jag skriver icke detta
för att klaga.»
Kailas var redan vid sitt första
framträdande en ovanligt mogen diktarpersonlighet.
Tidigt ödesmärkt kände han sig tillhöra en
hemlös stam, en karavan stadd på ökenfärd
mot något som kanske blott var en hägring.
Dagens aktualiteter har hans dikt ej mycket
intresse till övers för. Han rör sig på de marker
där de stora livsgåtorna bo. När helst han
fångar i diktens rytmer en glimt av detta fulla,
varma mänskliga liv som han älskar, lyfter han
slöjan av ett perspektiv som förtonar i ett
metafysiskt fjärran. Hans i egentlig mening
samhälleliga dikter äro få: i andra
samlingen en liten cykel — utelämnad i
dikturvalet — vilken är riktad mot de gamla,
förlöjligar esteticismen, den dogmatiska
religionen och den skenheliga fosterländskheten;
i följande samling dikterna »I ett litet land»
och »Mössen», där den bitterhet en människa
av hans art måste känna mot det samhälle
han lever i får uttryck, som direkt påminna
om några dikter från hans senare tid. Den
betydelsefullaste i denna diktkategori är
dikten »Processionen», arbetare på väg hem
från fabriken. Kanske kunde man kalla den
social, om ordet ej fått en så entydig, ytligt
dagspolitisk innebörd. Märklig är den
omarbetning sista strofen undergått:
ursprungligen utmynnar den i diktarens identifiering
av sig själv med arbetets slavar; i omarbetad
form blir den en pressad bön om förlåtelse
till arbetets oförskyllt betungade armé.
Men Kailas går vidare, längre bort, och
tidens frågor falla som torra löv till hans
fötter. Ständigt piskas han vidare av en
outsläcklig törst efter skönhet, detta »enda
nödvändiga» som hans vandrande klan är satt att
förmedla och avslöja. Inför en lidelse som
denna förstummas allt tal om en flykt från
verkligheten. Här finnes intet av den
esteticism han själv hånat. Kailas dikt är djup
verklighet. Den är levd. Hans
skönhetsdyrkan vibrerar i sådana till det yttre
praktfulla dikter som de exotiskt färgade »Indisk
fantasi», »Prinsen av Sumuru», »Yrseln».
Innerst inne är kärnan i hans knappa
kärlekslyrik densamma: det är ej sinnesruset, ej
kvinnans väsen han besjunger, utan
Skönheten som en sig glimtvis manifesterande,
evig idé. Hit höra de i långa mjuka
violintoner löpande »Adagio» och »Crescendo» och
främst den underbara »I rosenbersån»
(Ruusu-majassa). I sistnämnda dikt får temat
kär-leken-döden sin sublimaste gestaltning: den
sista omarbetade strofen sammansmälter
ömhet och förgängelsekänsla till en enda,
gåtfullt skälvande vävnad. Förnimmelsen av
skönheten stegras i några dikter till intensiv
smärta. Främst i dikten »Bilden», i vilken han
likt Narcissos förföljes av Skönhetens bild
som ur varje källa speglar sig i hans eget
förvridna, grimaserande ansikte. Allt som
är tro och livsbejakelse hos Kailas
koncentreras som i en brännpunkt i detta: att vara
diktare och som sådan spegla den eviga
skönheten. Livets högsta vinning blir för honom
»sångarens stolta lott att välsignande sången,
sitt barn, med högburen panna träda glömskan
till möte».Detta förkunna dikter som Vi (Me),
Konungasonen (till den tidigt bortryckte
lyrikern Juhani Siljos minne), Födelsen
(Syn-tyminen), Pyramidsång, Karavanen och
kanske främst den grandiosa »Den röda strimman»
(Punajuova) — bland hans få hyllningsdikter
den största. Som en mörk blodström bryter
den fram vid Eino Leinos död; dess spänstiga
rytmer ge Eino Leinos livsöde i en enda
mäktig bild: den döende björnen vars blod
stänker upp på himlens panna: »Den röda
strimman — Skönheten — förblev». Ett
sannare och värdigare minnesmärke har aldrig
förunnats en skald än det Kailas i denna dikt
rest sin själsfrände, mannen som om sig själv
bekände: »— därför måste jag alltid skapa
för att kunna hålla mig upprätt i den
skönhetens flod som från alla sidor strömmar
in mot mig — — —.»
Men det positiva och förtröstansfulla hos
Kailas söker sig också utlopp inom en annan
genre — som han f. ö. har gemensam med
flera av våra mest levande diktare,
Dik-tonius och Södergran t. ex. Hans längtan till
ett morgonland, där livet är naturligt och
286
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
