Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Teater i London. Modern dramatik. Av Alma Velander-Philip
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alma V elander-Ph i lip
John G i ei gud som Boris Trigorin
i »The S e a gull».
nar på, Lörd Byron. Han är huvudperson i
Catherine Turneys skådespel Bitter Harvest,
som visst ännu går på St. Martin’s och av
kritiken betecknats som Englands bästa
Byron-drama. Utan ett stänk av
sensationslusta, utan kvinnlig sentimentalitet, med
mycken takt, med fin känsla och inlevelse i
ett vanskligt mänskoöde behandlar
författarinnan det ömtåliga triangelspelet Byron,
hans syster, hans maka. Uppfattningen är
naturligtvis subjektiv och diskutabel, och
dialogen står inte på höjd med
karaktärsteckningen, men säkert är att Lörd Chamberlain
gjorde klokt då han, efter en privat
föreställning, upphävde censurens tidigare förbud
mot pjäsen.
Byron spelades av Erie Portman med en
utmärkt mask, vacker men redan härjad,
framför allt pinad. Augusta (Mary Glynne)
var knappast tillräckligt eterisk, fågelaktigt
snabb och byronsk, sådan man fångar henne
på det kända profilporträttet. Men hon var
glittrande i sin barnsliga glädje och
hängivelse, sin oförmåga att liksom fatta varför
världen vill fälla honom — och henne. Anna
Bella (Norah Robinson) fick i varje gest och
tonfall fram det oundgåeliga uti att hennes
liv med Byron måste bliva »himmel
förvandlad till helvete». Kretsen kring de tre: Lady
Oxford, god, klok och parant världsdam, Lady
Melbourne, fin och auktoritativ, Caroline
Lamb, hysterisk och efterhängsen. Fletcher,
Moore, Walter Scott gåvo med små medel
den historiska miljön. Dräkterna voro
psykologiskt välberäknade. I andra aktens vackra
empiresalong med dess ljusa, milt stämda
toner tycktes Byron, en fängslad, svart
olycksfågel, liksom förtvivlat flaxa för att
bliva fri. Med det vita kråset öppst över
den magra halsen, med kinderna bleka, med
en blick som från irrande ångest i en sekund
strålade upp i lycka, hårdnade till trots,
gnistrade till i öppet raseri mot Society.
»Synd, synd, synd, vad är synd!» ropar han
åt Augusta, när hon, impulsiv, uppgående i
stundens lycka liksom han, men svagare,
värnlösare, utan genialitetens borna
hänsynslöshet, föreslår honom skilsmässa.
Så blir det till sist hos den »asociale» Byron,
lidande, söndertrasad, med den ibland så
barnsligt mjuka, sensuella munnen
sammanbiten i raseri, med ångestsvetten i pannan,
som åskådaren stannar med sin sympati.
»Vad är synd?» Ett verkligt drama med ett
förstklassigt spel.
Det är troligen sant att en filmuppfostrad —
eller filmödelagd —• publik mera än förr går
på teatern icke för att se en diktares
skådespel men för att se sina favoriter i detta
skådespel. Författaren måste ty till
stjärn-kulten, något som till och med Shaw, vilken
dock »i G. B. S. äger världens bästa
pressagent», fått känna på. Detta är ödesdigert
för skådespelarkonsten. Faran är dock mindre
i länder vilka som England och Danmark
äga verklig teaterkultur, där publik som
kritik fordrar god ensemble och själv förstår att
skilja vad som är äkta, om än aldrig så
stillsamt, från bluffing. Därför är också
samspelet, när det gäller god engelsk eller dansk
teater, ofta en sannskyldig njutning.
Särskilt när det gäller vad engelsmannen kallar
för theatre as representation of life. Vi svenskar
ha i friskt minne vad danskarna i den vägen
presterade, på Dramaten i våras, i första akten
av Kaj Munks Kærlighed och i Peter Egges
Det er da morsomt at leve, för att bara taga
298
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
