Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Teater i London. Modern dramatik. Av Alma Velander-Philip
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teater i London
det allra yppersta. För att få se något
motsvarande måste man gå till England.
Ett sådant mästerligt ensemble-spel höll
i London The låte Christopher Bean, ett allt
annat än märkligt skådespel, apterat efter
René Fauchois’ franska komedi Prenez Garde
à la Peinture, gående på St, James’s i två år.
Men så grupperade sig också där kring Edith
Evans och Cedric Hardwicke i huvudrollerna
ett spel som tog vara på varje nyans, som i
sitt slag var fulländat. Edith Evans är kanske
i närvarande stund Englands intelligentaste
skådespelerska. I en annan ytterst stillsam
pjäs, Rodney Acklands efter Hugh Walpole
apterade The old Ladies, firade hon 1935 en
ny triumf. En liten gripande historia om den
fattiga ålderdomens och ensamhetens tragedi,
spelad i trenne mänskoöden och karaktärer,
ytterligt olika trots deras torftiga livs
gemensamma snäva ram. Den lidelsefulla, the Gypsy
Queen, spelad av Edith Evans, hänsynslös i
sin aldrig tillfredsställda lidelse för skönhet,
färg, prakt, ej egentligt ond men ändå
fullkomligt likgiltig för om hon dödar en
människa som retat henne med sin enfald och
attraherat henne med sin enda skatt, ett lysande
stycke bärnsten; hennes offer, den stackars
rädda, hon som hela sitt liv stått utom livet;
och så den goda, hon som försöker förena
och försona, god utan sentimentalitet,
optimistisk utan enfald, klok utan bitterhet. Ett
stycke grått liv av dem man går likgiltig
förbi i livet, men som fängslar och skakar
på scenen.
The old Ladies var iscensatt av John
Gielgud. Edith Evans och han hava ofta
samarbetat och med resultat som äro en ära för
engelsk teater. Senast stodo de emot
varandra på New Theatre’s seen i Tjechovs The
Seagull, iscensatt av Komisarjevsky. Pjäsen
verkade också, såvitt en västerlänning kan
döma, mycket rysk, ej föråldrad, ej litterär
men äkta och levande i varje karaktär,
replik, detalj. Edith Evans gav Arkadina, den
berömda aktrisen, hos vilken fåfängan,
applåderna, hungern att alltid känna sig entourée
har dödat naturlig godhet, ända till
moderns för sonen. Hon träffade på kornet denna
diva, hennes självupptagenhet, kyla, tomhet
mitt i berömmelsen och segrarna; också den
sista, svårvunna segern över älskaren som
glidit ifrån henne, men som saknar kraft att
frigöra sig — fastän han med sitt vacklande
krossar tvenne mänskoliv. Egentligen tyckte
man synd om Gielgud att behöva spela denne
älskare, Trigorin. Han är ingen man. En habil
talang med notesboken i ständig hjärtlös och
taktlös beredskap för material till dessa
noveller, som äro hans utkomst och skapat hans
ställning men också gjort honom futtig och
ofri, en kompilator och snyltgäst. Men en
vacker man i vackra kläder vilken kvinnorna
göra allt för att ödelägga, så som han själv
ödelägger den unga Ninas liv och Tregovs,
Arkadinas son, som älskar henne. Kärlekens
irrationella allmakt, från förödande passion
till tanklös lek eller lysten lusta, det är temat.
Unge Tregov är det äkta, dubbelt äkta i
skuggan av denna mor, som han genomskådar,
älskar och hatar på en gång; Nina är den
instängda fågeln — den vita måsen — som
kastar sig mot ljuset, livet, kärleken, sveder
vingarna och störtar. Hon är vacker, vek,
rikt stämd, hennes starka känsla blir hennes
olycka. Kring dessa fyra ett galleri av vänner,
grannar, tjänare, en uppsättning i
1880-tals-dräkter och interiörer och en lyriskt vemodig
E di th Evans som I rina Ar c a di na
i »The Seagull».
299
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
