Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Teater i London. Modern dramatik. Av Alma Velander-Philip
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alma V elände r- Philip
Yvonne Printemps i »C onv er sation
Piece».
moitié, Gertrude Lawrence, för sina nio små
enaktare, vilka under deh gemensamma
titeln To-night at 8.30 fyllde ut tre kvällar i
rad och fyllde Phoenix från golv till tak
ända tills författaren-direktören tog
som-marledigt för att på hösten och åter med
Printemps som motspelerska resa till Paris,
senare till Amerika med dessa sina sista alster.
Är det mycket lätt gods han för med i
kappsäckarna? Frivolt lekverk? Ytligt fyrverkeri
som sprakar men inte värmer? En raffinerad
hors-d’oeuvre som aldrig följs av en värdefull
diner? Ja och nej. Noel Cowards hand är lätt
och hans lätthet att uppsnappa, att blanda,
forma och utforma är legendarisk. Han
avskyr omständlighet, hans puls är tidens,
eller l’ancien regime’s — vem minns ej i
Stockholm hans Madame med Bodil Ipsen och
förr en gång med Tora Teje. Man är långt
ifrån säker på epikurén Cowards anrättningar,
det kan lätt komma en fadd bismak, det är
inte ostron och champagne allt som bjuds.
Men finnes där inte nästan alltid i hans
historiska saker en gnista av geniet från Cavalcade ?
Har han inte med sin mångsidighet, sin
otroliga vitalitet och sceniska ekvilibristik även
i den obetydligaste lilla sketch något av detta
som kommer människorna att lystra, att le,
att känna igen sig?
Cowards sista anrättning, »med nio rätter»
— han pläderar själv i ett företal för
enaktaren, som räddar både publik och
skådespelare från en helaftons monotoni •— äro
långtifrån lika många fullträffar. Hands across the
Sea, ett stycke mondänt, nöjesvirvlande
London, i vilket ett hyggligt par från kolonierna,
som visat huvudpersonerna stor gästfrihet
hemma hos sig, råkar hamna, är knappt
mera än en revy sketch; IVe are dancing en
rätt osmaklig historia om kärlek i kolonierna,
het om aftonen, duven om morgonen; The
astonished Heart, en trist variation av det
eviga temat mannen, hustrun, väninnan, har
skickligt utformade repliker men värmer inte,
medan däremot Shadow Play kring samma
motiv ger några originella, ljusare och mera
övertygande scener.
Fumed O ak, An unpleasant Comedy in
Two Scenes, en interiör från ett hopplöst trist
sitting-room i South London, bröt starkt ut
ur den miljö som vanligen är Cowards. En
liten tjänsteman, i åratal hunsad och
åthutad av hustru, svärmor och dotter, på
morgonen ännu så tålig och svarslös som han
alltid förekommit, reser sig om kvällen i ett
plötsligt raseriutbrott som först förekommer
plågoandarna som galenskap men som
uppenbarar sig vara den väl överlagda och länge
förberedda befrielsen från en hatad existens.
Som segrare och för alltid går Henry Gow
bort från hemmet och de paralyserade
kvinnorna. Dialogen var knivskarp och både
Coward som mannen och Gertrude Lawrence
som hustrun spelade med en realistisk skärpa
in i de minsta detaljer, som intet hade med
fäsör-konst att göra.
En fin och gripande liten historia, den
mest lågmälda i hela serien, var Still Life.
En man och en kvinna, båda gifta, som i
en järnvägsrestaurant mötas ■— älska —
skiljas. I fem snabba, skarpt etsade små
scener, från april till nästa års mars, upplever
man två människobarns levnadsöde, intill
sista gången ångvisslan ljuder och de tvingas
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
