- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjätte årgången. 1937 /
336

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Olle Hedbergs romaner. Av Örjan Lindberger

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Örjan Lindberger

betraktar tekniken isolerad, så slår det en
att den inte är särskilt modern till sin typ.
Bara detta personliga sätt att berätta under
ideliga spirituella inpass, med upplysande
parenteser om personernas karaktärsdrag,
med analytiska hänvisningar till vissa
allmängiltiga psykologiska principer, kort sagt
berättarens närvaro i berättelsen, är något
som strider mot de aktuella tendenserna.
Man finner allt oftare — särskilt i den sedan
ett par årtionden hos oss riktningsangivande
anglosaxiska litteraturen — en dragning mot
ett dramatiskt ideal. Man eftersträvar tidens
enhet. Man eftersträvar expressionism.
Samtidigt gör sig också skildrandet brett på
berättandets bekostnad. Man kan tala om en
impressionism, som ser sitt främsta mål i ett
suggestivt återgivande av sinnliga kvaliteter.
Dessa skiftande riktningar är ense på en
punkt och den kan formuleras: ut med
författaren! Men Hedberg har inte efterkommit
uppmaningen.

Om man håller på det moderna kan man
därför resa en del invändningar mot Hedbergs
sätt att berätta. Man kan säga att han ser
sina personer uppifrån och att han går mellan
dem och läsaren och fördärvar intrycket av
livsnärhet. Det ligger något i dylika
anmärkningar, men de innehåller långt ifrån hela
sanningen. Man förlorar under vissa
förhållanden på att författaren försvinner, om han
nämligen är klok, kvick och modest. Försök
att tänka bort Fieldings personliga
kommentarer ur Tom Jones! Utan dem skulle boken
sakna vissa väsentliga egenskaper: visdom,
överblick, balans, spiritualitet — alldeles som
de i stor utsträckning saknas i modern
litteratur.

Om man säger att Hedbergs teknik är
omodern, är det alltså inte någon nedsättande
värdering; det är bara ett annat sätt att
uttrycka att den inte har följt med de
dominerande tendenserna i den anglosaxiska
litteraturen. Hedberg påminner visserligen ibland
om en samtida engelsk författarinna som
Rose Macaulay, men hon är inte alis typisk
med sin påfallande orientering mot fransk
prosakonst. Hedberg representerar liksom hon
en blandning av engelskt klassiskt
berättar-maner och franska stilideal, två i princip
oförenliga ting, mellan vilka- det i praktiken
mycket väl går att kompromissa. Efter som
Hedberg bl. a. läste litteraturhistoria under
den tid han bedrev akademiska studier har
han givetvis gjort bekantskap med båda de-

larna i original. Men han förefaller att ha
ägnat ett intresse större än kursläsningens åt
den typ av prosa som är Flauberts och
Maupassants. Det finns i Hedbergs böcker,
framför allt då han talar om yttre ting,
passager som rad efter rad och stycke efter
stycke använder det enda rätta ordet. Det
är enkla satser och korta meningar; utan
anhopning av detaljer förmedlas ett intryck av
den mest ofrånkomliga realitet. Tag en
observation som denna:

. . . Åke tittade i smyg på Viktors löständer. De
voro vita som snö, men de slöto inte riktigt till
tandköttet; då Viktor skrattade märktes det tydligt, att
det var sorgkanter på alla de nya tänderna.

Detta står i Fria på narri, en av de böcker
i Hedbergs produktion som innehåller mest
av denna exakta stil. Allra mest frapperande
är det inledande avsnittet med dess korta
tågresa. Man kan också ta ångbåtsresan i
Jag är en prins av blodet; den består av en
serie bilder som i sin skärpa påminner om
etsningar. Det ryms också, trots att yt.trandet
strax förringas som överdrivet, någonting för
Hedberg karakteristiskt i vad författarämnet
Hinke påstår i Skära, skära havre: »Så fort
litteraturen vänder sig från efterhärmningen
av de bildande konsterna mot det ’inre livet’
beträder den lögnens väg». Naturligtvis kan
inte en så oerhört träffsäker psykolog som
Hedberg beskyllas för att försumma det ’inre
livet’. Men hans psykologi utgår från det yttre
och konkreta, stundom från det fysiologiska.
Den hänger nära ihop med hans stil och är
liksom den franskbetonad. När bröderna
Wi-stedt kommer hem och går till sängs efter det
att Inge har upptäckt att båda är förälskade
i Käthe Nyberg heter det:

Valter höll på en god stund med att tvätta och
blaska sig. Morgon och afton hängav han sig åt en
veritabel kallvattenskur. Inge låg och granskade Valter.
Broderns långa, magra, något gängliga ynglingakropp
ingav honom denna afton verklig avsky. Det var inte
något estetiskt omdöme, det var hat.

Man erinrar sig hur motsättningen mellan
Pierre och Jean hos Maupassant klargöres
genom den plåga som Jeans fysik och
utseende mer och mer blir för Pierre. Det finns
en hel del som är fransknaturalistiskt i
Hedbergs psykologi. Moralpsykologiska problem
behandlas ofta i medicinska termer. På ett
ställe åberopas Charles Richet. Fria på narri
har något av Flauberts skarpsynta hat mot
den tarvlighet som klär sig i romantiska
floskler och moraliska talesätt.

336

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1937/0372.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free