Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Olle Hedbergs romaner. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olle Hedbergs romaner
Beträffande många drag hos Hedberg som
inte direkt kan återföras på naturalismen
gäller att de återfinns i fransk litterär
psykologi i allmänhet. Redan vissa
formuleringar erinrar om den outrotliga franska vanan
att deducera det konkreta fallet ur vissa
allmänna kategorier:
Hon var en dum kvinna, en av dessa dumma kvinnor,
som tro sig vara bildade därför att deras män äro
rika . . .
Eller.
Fröken Dolerus reagerade efter lagen för det minsta
motståndet. Larssons vågade hon sig inte på, hon
bestämde därför, att det var familjen Wistedt som
förolämpat henne.
Men också reellt har Hedberg starka rötter
i den tradition alltifrån iöoo-talets moralister
som ägnar sig åt att avslöja det egna jagets
intressen både i dess mest troskyldiga och
dess mest raffinerade förklädnader. När t. ex.
apotekare Bergholm i Rymmare och
fast-tagare håller sitt strafftal till den bortrymde
Niklas Eissmans fader, är han fylld av
moraliskt och humanitärt patos. Under det
ligger dels tillfredsställelsen med att få spela
en auktoritativ roll, dels verklig välvilja mot
Niklas, vilken emellertid i sin tur bottnar i
att Bergholm vill ha en son: han och hans
hustru är barnlösa och felet är hans. Allt detta
tänker inte han på, men Hedberg gör det och
talar om det. Han har ett förhärskande
intresse för moralpsykologi. Han är på den
punkten lika obevekligt klarseende som en
annan författare där det franska inflytandet
visserligen blandas med ett ryskt, nämligen
Hjalmar Bergman; »rustningsproblemet»
spelar en stor roll hos Hedberg också, och trots
alla olikheter kan Hedberg i enstaka
ögonblick slående erinra om Hjalmar Bergman. I
Jag är en prins av blodet förekommer ett
tillfälle, då Inge Wistedts faster Ida som är
vad man kallar en enkel hygglig människa
blir avundsjuk på att Inge ser finare ut än
hennes son och följaktligen försöker göra
Inge avundsjuk på sonens premium. Till detta
lämnar Hedberg följande karakteiistiska
kommentar:
Det var en gång en lungsjuk yngling. Gud hugsvale
nu hans själ! Han kunde inte uthärda tanken, att
han skulle vara sjuk och dö när det fanns friska,
som skulle överleva honom. Han spottade på sidorna
i böcker, han lånade från ett bibliotek. Han ville
smyga sin sjukdom på andra. Det var en lidande
människa, en människa bragt till vanvett av
förtvivlan.
Även avundsjuka människor äro lidande. Betrakta
de sig själva som obotliga, d. v. s. ha de definitivt
uppgett kampen för sin egen själs renhet och frihet,
så spotta även de för att sprida sin smitta. De vilja
smyga sin sjukdom på andra. Ida Lundvalls försök
med Johns premium var ju helt oskyldigt. I mera
kultiverade kretsar kan spottandet ibland vara värt
ett studium.
Detta ställe har ett stänk av Bergman i sig;
vad beträffar de avsevärda partier framför
allt i Rymmare och fasttagare och Iris och
löjtnantshjärta, som är ägnade åt ett studium
av spottandet efter mera invecklade regler i
meia kultiverade kretsar, är det däremot
Siwertz man tänker på. Det som skildras är
borgerliga familjer med pengar, någonting i
stil med Selambs. Man kan tryggt påstå att
Hedberg lärt sig en del av detta
mästerstycke i egoismens psykologi. Därmed
konstaterar man ånyo hans anknytning till den
franska psykologiska traditionen. Den gör
sig också gällande i valet av ämnen. Hedberg
väljer vanligen geometriskt enkla motiv och
behandlar dem med en mångfald av nyanser.
Likheten med Maupassant har redan
vidrörts. Man skulle också kunna jämföra med
en den maupassantska stilkonstens arvtagare,
Duhamel. Hans Deux hommes och Hedbergs
Skära, skära havre behandlar båda de
problem som uppstår ur vänskapen mellan två
män med motsatta temperament, den ene
med ett ljust och lätt, den andre med ett
nervöst och självplågande. Likheten blir ännu
bestämdare därigenom att det i båda fallen
utan att världskriget så mycket som nämnes
är fråga om dess andliga efterverkningar.
Därmed är vi emellertid långt utanför det
studium av tekniken som togs till provisorisk
utgångspunkt. Avsikten var ju inte heller att
syssla med det tekniska enbart. Men en
författare måste någonstädes ha lärt sitt yrke
och det är för förståelsen av hans verk nyttigt
att veta ungefärligen var.
Det föregående har givit vissa vinkar
beträffande Hedberg. Han är till sin typ inte
banbrytare, utan fulländare. Vidare: när man
medvetet tänker på vilka hans lärare varit
—-till de redan nämnda kan med tanke på
Baltzar Motanders buddenbrookska typ av
neu-rasteni också läggas Thomas Mann — riktas
uppmärksamheten på de lite gammaldags
borgerliga miljöer som förekommer i hans
böcker. Hedbergs inställning till dem är
ambivalent, men med övervikt åt det negativa
hållet. Han kan ibland framhäva det solida
22—Ord och Bild, 46 :e årg.
337
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
