Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Olle Hedbergs romaner. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olle Hedbergs romaner
förligast finns problemet behandlat i
Rymmare och fasttagare, som helt och hållet
bygger på detta motiv. Niklas Lissman gör
också på ett relativt tidigt stadium den
upptäckten att människorna är onda. Han är
sjutton år, hans mor är död och hans far har
nyss gift om sig. Niklas hatar styvmodern
och det kommer honom att se kritiskt på
fadern och på familjens umgänge och på
skolan. Han gör revolt och rymmer med sin
cykel för att leva i skogen och slippa
människorna. Hunger och sjukdom tvingar honom
att kapitulera. Han omhändertas av en rik
släkting, som han med tiden ärver, och
slutsidorna i boken visar Niklas som en vuxen
man, framgångsrik tack vare sin illusionsfria
människokännedom, men förstenad. Det har
anmärkts en del på detta slut, och
naturligtvis står det inte på samma nivå som den
föregående skildringen av Niklas känsliga
ynglingatemperament med dess kastningar
mellan trots och naiv älskvärdhet, av hans
promenader på Stockholms gator med
dröm-merier framför butiksfönstren och hans
naturupplevelser under de första dagarnas
tältliv. Men slutet är väsentligt för Hedbergs
uppfattning. Det behövs om inte annat för
att ge perspektiv och bilda bakgrunden för
den dikt, i vilken romanen mynnar ut:
Att bliva vuxen är att bli förstenad.
Det skal, man slår omkring sitt inre, växer inåt,
fördjupas, hårdnar, och till sist
så dödar skalet det, som skulle skyddas.
Man blir en sten, en gråsten rund och slipad,
som rullar runt bland andra hårda stenar.
Om dessa stenar kunde tala . . . Vilken jämmer!
— Giv mig tillbaka vad jag fordom ägde.
Blås liv i denna döda massa.
Sätt hjärta i min hårda barm.
Låt blodet spela. Lossa min forstening,
låt undret ske, att liv kan växa fram.
Det fanns ju liv en gång, jag minns jag levde,
jag kände, tänkte, växte, var en man,
och i mitt hjärta hörde jag en stämma.
Låt stämman ljuda än. Hjälp mig att åter höra.
Slå sönder mig med hårda hammarslag, och låt
min ungdoms själ få stiga upp ur gruset.
Min ungdoms själ. . . Om gråsten kunde gråta.
Du Gud, o Öde, Livs-Mekanikus.
Ur djupet ropar jag till Dig, o Herre!
Giv mig igen mitt unga, röda hjärta!
Du ensam vet, hur detta har gått till.
En gång har Du blåst liv i mig i modersskötet —
av nåd gör det på nytt. Förkasta mig ej helt.
Skap Dig en avbild, Gud. Gör människa av stenen,
och låt mig leva, medan jag finns till.
Dessa rader ger den klaraste och enklaste
formuleringen av det problem, som är så
väsentligt för både Hedberg och Johnson.
Den bok, i vilken de står att läsa skulle med
visa rätt kunnat heta liksom Johnsons av
samma år: Avsked till Hamlet. Den handlar
om en ung Hamlet som tar skeden i vacker
hand. Men det finns också en karakteristisk
olikhet. Johnsons önskningar sträcker sig
framåt mot en ny människa, Hedberg böjer
sig tillbaka mot sin ungdom. Hans pessimism
är tyngre, vilket sannolikt beror på att han
kommer ur ett socialt skikt som har en känsla
av att ha nått kulmen, medan Johnson
kommer ur ett som förnimmer sig såsom
uppåtstigande.
Också hos Gullberg återfinner man samma
tema: motsättningen mellan stelnad yttre
form och inre liv. Det spelar en avsevärt
mindre roll hos honom, men finns dock i en
såpass väsentlig dikt som Bedragaren, den
om sällskapslivets mannekäng, hos vilken en
inre sträng för ett ögonblick svänger mellan
andakt och revolt. Gullberg synes emellertid
ha upplevt mer av andakt och mindre av
forstening än de båda andra. Över huvud
taget är det religiösa draget mer utvecklat
hos honom. Den historiska förklaring han
låter Den gudomlige hjälparen avge:
Så ofta jorden ligger ödelagd
av krig mellan folken, hungersnöd och pest,
födes jag på nytt.
anger emellertid en tendens som Hedberg inte
står helt utanför. Men det händer inte som
hos Gullberg att det religiösa elementet växer
ut till befriande hymn hos honom. Knappast
heller till mystisk ro. Det finns möjligen ett
enstaka exempel på det sistnämnda: den
nerv-klena Hanna Wistedt i Jag är en prins av
blodet. Hon tycker att människorna är som
löss, som kryper omkring och prövar och
prövar var skinnet är tunnast hos
medmänniskorna. Därför är hon folkskygg.
Det var skönt att vara ensam. Inte så sällan hände
det, att Hanna njöt av sin isolering. När hon tänkte
på, hur det var redan ute i förstun, hur det sedan
var nere på gården, i speceriaffären om hörnet och
överallt i staden, överallt ute i världen, då kunde
hon ju inte annat än prisa sin lyckliga stjärna, som
givit henne en tillflyktsort. I den lilla våningens
vita skymning fanns mycken ångest, men där fanns
också vissa stunder en himmelsk ro, en ro som icke
var av denna världen.
När det talas om Gud hos Hedberg är det
i sammanhang med moraliska problem. Det
är samtidigt med dem han kommer in i
Robert Motanders tankar. Gud är fullkomligt
levande för Inge Wistedt. Han har träffat
339
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
