Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Olle Hedbergs romaner. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olle Hedbergs romaner
likgiltigt kallprat. Mitt lilla äventyr och ditt lilla
äventyr hade nog blivit vårt lilla äventyr, men det
karakteristiska för äventyr är just, att ingen vet hur
det slutar. Han hade trott, att det var möjligt att
leva ut alla sina komplex, uppleva en katastrofal
vällust liksom vid sidan av sin egen personlighet.
Det hade inte funnits något ondskefullt i hans
uppfattning; så småningom märkte han emellertid att
den var felaktig.
Därmed uppstår också ett moraliskt problem
för Robert: bör jag inte gifta mig med Iris?
Det kommer i så fall att fördärva min karriär
och kanske mina arvsutsikter. Men det är
tydligen att handla rätt.
Hela processen försiggår på ett nästan
omärkligt sätt, som ett schematiskt referat
naturligtvis inte kan göra rättvisa åt; det
växer oemotståndligt fram något som
Hedberg omsorgsfullt undviker att sätta namn
på, ty som han sägei på ett annat ställe, »att
få .kärleken att ljuda utan att direkt vidröra
den det är mycket verkningsfullt».
Hedberg har ett par gånger vidrört den
motsättning mellan hans egen generation och
en äldre, vilken bl. a. yttrar sig i olika
uppfattning i erotiska frågor. Han gör aldrig
något nummer av den; antingen vidrör han
den fint och lätt som i skildringen av
Lille-mor Lejdmark och hennes mor i Att få
tillhöra dig eller också med tillvaratagande av
de komiska poängerna som i dispyterna
mellan Hinke och byråchefen David Holenius i
Skära, skära havre. Hedberg intar själv en
mycket opartisk hållning, men en och annan
gång kommer det fram yttranden som kastar
en viss belysning över hans egen uppfattning.
Så när den i statistik bevandrade byråchefen
gjort en del sarkastiska kommentarer till den
sjunkande nativiteten — detta skrevs 1931,
alltså några år innan befolkningsfrågan ännu
var i var mans mun. Hinke gör då följande
reflexion:
Men den här barnfrågan är verkligen mycket
intressant, ty det är väl för första gången i historien
som barn allmänt, i alla samhällsklasser, blivit en
frivillig sak. Jag tänker nu inte på rassjälvmord,
behovet av soldater, de Mendelska luktärterna och
den rashygieniska Mor i Dalom. Detta är inte stunden
att vara vulgär och populär, för att tala med David.
Men barnfrågan ur filosofisk synpunkt. Folk blir helt
enkelt piskade att fråga efter livets mening. Jag är
personligen mycket intresserad av svaret.
Hedberg vet mer än väl, att det inte lönar
sig att fråga efter livets mening. Men om
man blir piskad till det, av skäl som det nyss
angivna eller — och sammanhängande med
det — av ett ovanligt starkt, sinne för dödens
realitet, frågar man i alla fall. Det är den
olösliga spänningen mellan dessa två
inställningar som tvingar Hedberg till diktande och
anger grundtonen i hans verk.
Den poesi som oftast citeras i Hedbergs
romaner är begravningspsalmerna i Wallins
psalmbok. Det sker stundom på oväntade
ställen, trots att det inte är någon brist på
begravningar. Döden är i själva verket
alltid med i ett hörn av Hedbergs fantasi. Det
är ingenting besynnerligt med hans
uppfattning av döden. Den är inte föremål för längtan,
den betraktas inte som inkörsporten till ett
högre liv. Den är ett slut, förknippat med
åtskilliga motbjudande omständigheter. Men
han har svårt att få den ur tankarna. Det
beror väl till stor del på atmosfären under
hans uppväxttid.
Samtidigt med detta har han ingen högre
uppskattning av människorna och deras liv.
Som i det föregående påpekats^ är studiet
av egoismen och dess förklädnader, särskilt i
form av elakhet och avundsjuka,
grundläggande för hans psykologi. Att leva bland
människor är också förknippat med åtskilliga
motbjudande omständigheter. Att växa upp
är att på ett plågsamt sätt komma till
insikt om detta. Det är därför som barnfrågan
är av filosofiskt intresse.
Niklas Lissmans rymning som utgick från
önskan att leva ett fritt liv långt bort från
människor, kulminerar i tanken på
självmord. Han är febersjuk och utsvulten, och
han överväldigas så av tanken på
människornas gemenhet, att han tar fram revolvern.
Men han kan inte. Han vill leva. Det är
meningslöst att dö.
Röster ropade i hans huvud. En Niklas spottade
av självförakt, en annan försvarade sig: kanske kan
det ändå göras något av mig — bara jag får leva
Niklas kompromissar mellan de två rösterna,
mellan livets meningslöshet och dödens, och
resultatet blir forstening. Det är ingen
lösning: han längtar i stället bort från sin
färdiga människa.
Ett annat försök till lösning finns i f le* a
av romanerna. Själva formeln för det finner
man kanske klarast i Att få tillhöra dig.
Lillemor och Göran sitter på en konsert och hör
en symfoni av Tjaikovskij. Göran har just
sluppit ut ur fängelset. Hans
växelförfalskning var visserligen utslag av ungdomligt
lättsinne, som inte förorsakade någon
människa förluster. Men han blev fast, och nu
341
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
