Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Den svensk-indianska katekesen. Av Isak Collijn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Isak Collijn
Pennsylvania samt delar av New York
ligga, kallade sig själva lenåpe eller
leni-lenåpe, som betyder verkliga män. Av
svenskarna kallades de renappi,
flodindianer eller endast våra indianer. Väster och
norr om den svenska kolonien bodde
indianer av irokesernas stam med byar och
fort. Holländarna kallade dessa för minquas,
egentligen mingwe, av svenskarna förvrängt
till minquesser eller mynkussar, av vilka
de skilde på vita och svarta. Även med
dessa vilda indianfolk stodo svenskarna på
god fot och idkade byteshandel.
Det språk, som Campanius lärde sig, var
alltså algonkinindianernas. Som lärare torde
han först hava haft några svensk-holländska
kolonister, bl. a. kommissarien Huygen och
en van Dyck. Sedan han vunnit indianernas
vänskap, fortsatte han studierna på egen
hand och kunde snart samtala med dem
och intressera dem för religiösa ting. Ett
försök att taga några indiangossar till sig
för att undervisa misslyckades, ty de rymde
nästan genast tillbaka till sin stam. Ej
heller lyckades det att sända några indianer
hem till Sverige som demonstrationsobjekt;
de villkor indianerna uppställde härför voro
oantagbara. Den svenska regeringen med
riksdrotsen Per Brahe d. y. i spetsen
intresserade sig varmt för
missionsverksamheten bland indianerna i Nya Sverige och
för dessas omvändelse till den lutherska
tron, vilket bl. a. framgår av den för Printz
den 15 aug. 1642 utfärdade instruktionen.
Campanius’ indianska studier voro ett led
i dessa strävanden och vunno därför höga
vederbörandes beaktande och erkänsla.
Rörande indianspråkets härstamning synes
Campanius hava hyllat sig till den teorin,
som anser, att indianerna härstamma från
judarna och att deras språk är besläktat
med hebräiskan. Han utarbetade en liten
ordbok över algonkinindianska, ett
»vocabularium barbaro-virgineorum», som
innehöll de vanligaste samtalsfraserna,
räkneord m. m. Den trycktes senare som bilaga
till den amerikan-virginska katekesen och
även i Thomas Campanius’
Amerikabeskrivning, där fjärde kapitlet innehåller
»En Orde- och Samtals-Bok på de
Ameri-caners Språk wid Nya Swerige». Campanius
har också uppgjort en liten ordförteckning
över minkessernas språk, som också under
rubriken »vocabula mahakuassica» ingår i
katekesen. Även i Thomas Campanius’ bok
finnes densamma upptagen s. 188—190 i
ett kapitel »Om the myncqueser eller
mynckussar och theras språk». Det var
också under sin vistelse i Nya Sverige, som
Campanius tog itu med översättningen av
Luthers lilla katekes till algonkinindianska.
Den var emellertid icke slutförd, när han
på grund av tilltagande sjuklighet och
nedsatt arbetsförmåga supplikerade om att
återkallas till Sverige. De strapatsrika
färderna till nybyggare och indianer på
milsvida, obanade stigar hade överansträngt
honom, och han ansåg, att yngre krafter
borde ersätta honom. En enda präst
räckte icke till för allt arbete där ute i
kolonien. Redan i brev till ärkebiskopen
den 30 jan. 1647 anhåller han att få begiva
sig hem och i hemlandet som lön för sin
möda erhålla någon anställning, så att han
på gamla dagar skulle kunna livnära sig
och de sina.
Campanius’ anhållan blev slutligen
villfaren, sedan man i prästen Johannes
Lockenius funnit en efterträdare till honom.
Den 16 maj 1648 inskeppade han sig med
sin familj på skeppet Svanen och anlände
till Göteborg efter en för dåtida
förhållanden ovanligt snabb seglats redan den 3 juli.
I avvaktan på någon lämplig reträttplats
utnämndes han den 5 aug. till
amiralitetspredikant på Skeppsholmen. Redan
följande år blev han kyrkoherde i Frösthult och
Härnevi i Uppsala ärkestift, där han
verkade till sin död den 17 sept. 1683. Han
ligger begraven i Frösthults kyrka i koret
till höger om altaret, där en gravsten med
inskription bevarar minnet av den förste
356
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
