Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Världen och fågelnästet. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Världen och fågelnästet
Muttinens Samuel Johnson-gestalt har sålunda
tilldelats den otacksamma rollen att ge ett
socialt perspektiv över förhållandena i
Finland fore inbördeskriget. Namnet »Muttinen»
ger en föreställning om mannens inre natur:
det finska ordet »mutta» betyder »men»;
Muttinen är alltså en polemiker, en nejsägare,
som ser varje sak från många sidor och
menar att tron är mänsklighetens största olycka.
Han hatar kriget och avskyr nationalismen,
som synes honom skänka den starke rätt att
förtrycka den svage, och öser därför ut sitt
bittraste hån över den nationella romantiken.
Muttinen är lika asocial som någonsin
fiolspelarn och vilden —• men han är ingen aktiv
natur som dessa. Han ser på tillvaron som
en ironisk betraktare och är sålunda en
företrädare för den flanörfilosofi, som växte
fram närd av hopplösheten i motståndet mot
förryskningen i Finland och senare ånyo
framträdde som en reaktion efter
världskrigets brutala upplevelser. Över Muttinens
bädd hänger som »en gudabild» ett porträtt
av Leo Tolstoi — Muttinens beundran för
Tolstoi, dyrkaren av de eländigaste bland
samhällets olycksbarn, är ett talande
vittnesbörd om den omsvängning i Lehtonens
tänkesätt, som äger rum under det
»realistiska» skedet i hans diktning. Muttinen är
finne och kosmopolit alldeles som Lehtonen,
han känner sig lika hemma i Quartier latin i
Paris som i den finska ödemarken, där han
får ge sig hän åt sin flegmatiska naturs största
lidelse: badet i den sotiga och lövdoftande
finnbastun. Men denna goddagspilt är en
bottenlös pessimist; livet är för honom ett
straff och en tung börda. Han vill inte skaffa
sig efterkommande, som skulle lida av
tillvarons meningslöshet och smärta. En av de
finaste novellerna i den utsökta
novellsamlingen »De döda äppelträden» (1918) ger en
bild av Muttinens unga, vackra älskarinna
»Lygia», omramad av den finska insjönaturen
i högsommarns strålande prakt. Mot denna
bakgrund avtecknar sig desto mörkare
Muttinens livsförnekelse: han känner inte någon
livsglädje, han tror bara på ledan,
förvissnandet och förintelsen.
IV.
Till samma gäng som Falk och Muttinen
hör också en magister Bongman, i vars
kuriösa gestalt Lehtonen blodigt förföljer sin
ungdoms nationella romantik. Trots att
Bongman är av tyskt och svenskt ursprung dröm-
mer han om en nationell finsk kultur,
grundad på Kalevala. Han fantiserar om att
finskan utgör grunden för de flesta andra
språk, han reser omkring i bygderna och
samlar gamla möbler och beger sig ut i
ödemarken för att där söka den visdom, som ligger
gömd i de gamla trolldomsrunorna. När han
deltar i en brandkårsfest i Nyslott, drömmer
han om att någon gång få se en finsk armé
vid Narva. I fantasin styr han ut soldaterna
i näverhattar och näverbälten —- det är det
nationella. Bongman är en odödlig parodi
på den nationella romantiken, i vilken man
i Finland sökte berusning och bedövning
ju mer det ryska förtrycket hotade att kväva
landet i sin gastkramning. Men Lehtonen
saknar inte heller sinne för den ensidighetens
styrka, som gömmer sig innerst inne hos denna
figur med de nationella skygglapparna. I en
novell i »De döda äppelträden» berättar han
om Bongmans heroiska död under
frihetskriget. Med samma lidelse, som Bongman
tidigare ägnat den museala Kalevalakulten,
har han kastat sig in i dagens bloddrypande
verklighet. Han är en nationalromantikens
Sven Dufva, en av dessa klent begåvade
själar, som lyftes av en idé över sin egen
begränsning. Men ända i det sista glömmer
Lehtonen inte sin ironi: den patetiska
skildringen ackompanjeras av den materialistiska
strebern Tommolas triumf över att han för sin
del lyckats bärga sig ur krigets helvete och
har en möjlighet att ur blodsådden skörda
pengar och åter pengar!
Bongman finner att diktens bonde i
närheten av städerna fördärvats genom
kontakten med kulturen. Han söker därför den
verklige bonden Pavo djupt inne i ödemarken.
I Bongmans gestalt har Lehtonen också
velat ironisera över sin ungdoms dyrkan av
de primitiva »skogsmänniskorna».
Lehtonens allmogeskildring är en
medveten protest mot den idealbild av det finska
folket, som Runeberg en gång skapade i sin
diktning och som med trollmakten av hans
inspirerade skaldeord för lång tid framåt
drog en förfalskande slöja över verkligheten.
Det gick sålunda decennier innan opinionen
fattade den djupa sanningen i Aleksis Kivis
realistiska, men samtidigt kärleksfulla
folkkarakteristik i komedin »Sockenskomakarna»
och romanen »Sju bröder». Också Lehtonen
hade idealiserat »folket», han hade hyllat
ödemarksbornas primitiva kraft och
driftliv. Även i sin uppfattning av »folket» vänder
375
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
