- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjätte årgången. 1937 /
377

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Världen och fågelnästet. Av Erik Ekelund

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Världen och fågelnästet

är en naturvarelse, som i eruptiva utbrott
blottar vilddjursinstinkterna i sitt inre. Ett
av de kostligaste och mest karakteristiska
partierna i »Ödemarkens barn» är skildringen
av hur han bär hem en åttio kilos mjölsäck
från herrgården. Patronen lovar att
Käk-riäinen skall få mjölsäcken för halva priset,
om han som är en stark karl orkar bära den
ända fram till andra sidan av åkern. När
uppgiften är fullbordad, väcker arbetsfolkets
beundran och skämt hans lust att fortsätta.
Han bär och svettas, blodet stiger honom åt
huvudet och andedräkten blir flämtande —
men han är styvsint och envis som en krokig
enrisstubbe, han skall hem med säcken på
ryggen! Ansträngningarna och julihettan gör
honom till slut alldeles rasande; han
förbannar kommerserådet Konsta Könölin, som
lockade honom in på det jäkla företaget —
men sådana är kapitalisterna, de borde
hängas allesammans! Han ramlar med sin
säck nedför en brant i skogen och tappar sin
pipa och sin tobakspung, en vass stubbe
river hål på säcken så att mjölet rinner ut.
Han rusar hem utan säck, linkande på sitt
sjuka ben, han stormar in i stugan skrikande
att han skall ta livet av allesammans och
bränna upp stugan så att bara stenfoten blir
kvar!

Detta är en hel bataljmålning. Sällan har
den besinningslösa ilskan, som suger näring
ur sin egen existens och som ser rött inför den
vita oskulden, skildrats mera frodigt och
genialt än i Lehtonens »Ödemarkens barn».

Den livsvisdom, den dyrkan av den stilla,
uppbyggande kulturgärningen som Lehtonen
kommit till har sin fiende i den primitiva
livskänsla, som Käkriäinen representerar.
Motsättningen får en grotesk belysning i
novellsamlingen »De döda äppelträden», där
det i en novell berättas hur Käkriäinen hatar
Muttinens trädgård, som han fått i uppdrag
att sköta. Hararna får husera så mycket de
vill; snart finns det ingenting kvar av de
fina äppelträd som Muttinen planterat. Det
blir en symbolisk bild av svårigheten att
plantera kulturens ömtåliga planta i
Finlands karga jord; Muttinen börjar mer och
mer undra om det kanske vore skäl att följa
grannarnas råd: att nöja sig med
potatisodlingar.

Den motsats det nyss varit fråga om
avspeglar sig i titeln på en av Lehtonens
följande novellsamlingar »Ödemarken och
trädgården» (1923). Ödemarken och trädgården

representerar de tvenne ytterligheter, mellan
vilka Lehtonens utveckling spänner sig.
Diktaren kände sig i början som en son av den
vilda ödemarken, men över hans senare
diktning kunde som ett motto stå Voltaires
desillusionerade maning till mänskligheten: il
faut cultiver notre jardin. I »Ödemarken och
trädgården» följer den tragiska epilogen till
familjen Käkriäinens historia.
Ödemarksbon Käkriäinen bringas på fall av
»stadskulturen», representerad av hans svåger och
svägerska Maunu och Bertta Kypenäinen,
som lockar honom in på lönnbränningens
farliga näringsfång. Käkriäinen får obotlig
lungsot under iskalla nätter, då han vakat vid
brännvinspannan eller hållit sig gömd i
drivorna för länsmannen och poliserna. Ananias,
den livsdugligaste bland sönerna, stjäl
spannmål ur sockenmagasinet, dömes till
fängelsestraff och försvinner slutligen till Ryssland
längs kommunisternas hemliga etappväg.
Den arbetsamma Rosina Käkriäinen står
slutligen ensam kvar bland spillrorna av det
forna hemmet, en gestalt, tragisk som en
hjältinna i ett väldigt shakespeareskt drama.
Frosten och döden är åter härskare över de
fattiga åkrarna och det blommande
människolivet.

Hur det än är så finns det mer eller mindre
omedvetet i Lehtonens skildring av Judas
Käkriäinens och hans familjs undergång
någonting kvar av den dyrkan av »vilden»,
av Kullervogestalten, som fyllde Lehtonens
första böcker till bräddarna.
Vildmarksromantiken skjuter ännu skott hos den
obarmhärtige realisten och ungdomsårens kult av
övermänniskan finner ett gensvar i den
intellektuelle skeptikerns reaktion vid åsynen av
hur ett ensamt skogens vilddjur hetsas till
döds av de vid samhällslivet bättre anpassade
individerna.

V.

Käkriäinen representerar »skogsfolket», som
gömmer på ödemarkens möjligheter till gott
och ont och vars fel endast är en gränslös
primitivitet. Huvudpersonen i Lehtonens
följande stora roman »Den förälskade
krymplingen eller Sakris Kukkelman,
fattigbolsche-viken» (1922) är en puckelryggig skräddare
och timmerman i en av Helsingfors förstäder.
Hans väsen är redan från början i grund
an-frätt av stads- för att inte säga
förstadskulturen. Han tycker sig stå på ett högre plan
än bönderna för att han älskar böcker, hans

3 77

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1937/0417.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free