Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Världen och fågelnästet. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Världen och fågelnästet
tuosnummer av med starkt medveten ironi
arrangerade romaneffekter.
De övriga romaner, som Lehtonen
publicerade mot slutet av sitt liv, växte ut till
breda, detaljrika sociala skildringar.
Lehtonens pessimistiska livskänsla har i dem
fått uttryck i en hänsynslöst bitter
samhällskritik. I »Förtryckets barn» (1923) och
fortsättningen på densamma »Den röde mannen»
(1925) skildras förhållandena i Finland under
det ryska förtryckets sista oroliga år. De
sociala motsättningarna har nått
bristningsgränsen; i skräck väntar landet att det
oundvikliga inbördeskriget skall bryta ut. Den
enda ljusglimten i mörkret är jägarrörelsen,
som vittnar om att livet pulserar friskt
under den sjuka ytan och att det ännu finns
någonting kvar av sann idealism. Intrigen
samlar sig kring en kärlekshistoria, som får
sin hektiska färgning av tiden. Konstnärligt
står dessa romaner dock på en betydligt
lägre nivå än Lehtonens övriga verk under
hans mannaålder — i »Den röde mannen»
har inspirationen bokstavligen kvävts av
det rent dokumentariska stoffet.
Betydligt högre än »Förtryckets barr >
och »Den röde mannen» står den breda
satiren »Andarnas kamp», som Lehtonen utgav
året före sin död. Liksom »Sakris
Kukkel-man» är »Andarnas kamp» en
sjukdomshistoria, boken ger en obarmhärtig analys
av upplösningen och förfallet i en av sjukdom
angripen samhällskropp. Den hand som för
kniven darrar inte inför varet som flyter
fram ur bölderna. I satirens tittskåp, där
vrångbild fogar sig till vrångbild, passerar
Finlands nyaste historia revy, ända från
förbudslagen till Lapporörelsen. Hånets piska
lämnar blodiga märken på de ryggar den
träffar. Här skonas varken den ena eller den
andra samhällsgruppen. Skildringen håller
sig ofta så nära verkligheten, att
motsvarigheterna till de olika figurerna och episoderna
i boken skiner genom maskorna i intrigens
nyckfulla nätverk. Det konstnärliga
intrycket stores dock inte av den intima
anknytningen till verkligheten. Hela romanen bär
en prägel av en personlig uppgörelse inte bara
med dagens finländska verklighet, utan med
någonting mycket betydelsefullare: med livet
i vilket land som helst, ja, med tillvaron i dess
helhet.
Bokens huvudperson är en idealist, vars
tro brett ut sitt förskönande, falska sken över
verkligheten. Han föres omedvetet från
station till station på lidandets väg och får se
hur allt är annorlunda i verkligheten än han
drömt sig. Det finns en rent personlig not
över skildringen hur den troskyldige
Kleo-phas Leanteri Sampila småningom inför
åsynen av allt elände mister sina illusioner
och slutligen själva lusten att leva. Han är
den Joel Lehtonen, som prövat allt och
genomskådat meningslösheten i ali mänsklig
gärning så att han till slut endast har kvar
orientalens dyrkan av det rent vegetativa.
Världskriget har inför diktarens ögon
ställt en fasansfull bild av de avgrunder, till
vilka de lössläppta egoistiska drifterna
bringar mänskligheten. Men om världen regeras
av skurkar och banditer —- hur är det då
möjligt, frågar han sig, att samhället trots
allt äger bestånd? Det är de trogna, i anden
fattiga arbetarnas förtjänst, säger sig den
forne övermänniskodyrkaren; utan dem skulle
ali tillvaro vara omöjlig och outhärdlig. Ett
gott hjärta under en simpel röck synes honom
nu mera värt än snillets visdom och ali
världens glans och ära. Han känner sig vara släkt
med de armaste bland de arma, som drar
hem sina lass med kvistar och ruskor från
skogen för att få en brasa i sin spis. Den
värme som tillvaron bjuder på, den finns bara
bland de ringa, som lever fjärran från
vimlets yra. Hans ideal är numera de stilla,
ensamma människor, som genom sin
vardagsgärning skapat oaser av skönhet och godhet
i den tröstlösa tillvaron. Novellen »Saliga äro
de fridsamma» (i samlingen »Ödemarken och
trädgården») är en trosbekännelse. Diktaren
hyllar där de små i samhället, som bygger
upp allt vad tidens heroer slagit ned i sin
egoistiska kamp om makten och härligheten.
Den mogne diktarens kristet färgade moral
är en direkt motsats till den nietzscheanska
herremoral, som han förkunnade under sin
romantiska period.
En av dessa goda människor, som är
jordens salt, är den gamle fiskaren i novellen
»Den namnlöse hjälten». En annan är
mjöl-nargubben i »Undret», som på sin ålderdom
bränner sina skuldsedlar med den
motiveringen att hans rikedom bara varit ett lån
från ovan. Till dem hör också den gamle
timmermannen Kustaa, som är nöjd med sin
anspråkslösa lott och vars ögon tåras så lätt
inför andras lidanden, samt de två
inhyses-hjonen i »Fiskargubbar», som inom sin enkla
livssfär fångar något av de två aspekten i
379
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
