Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjunde häftet
- Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glim stedt
i stället för rysningar; en antydande regi vore,
såsom Albert Spitzer framhöll i Ord och Bild
1924, här mer på sin plats än en som
detal-jerat söker illustrera allt vad som åskådligt
skildras redan i orkestern.
* *
*
Vad som ej lyckades för Coates och
Wein-gartner, att efter några få repetitioner sätta
ny prägel på en operaföreställning, gick
glänsande för Bruno Walter, gästdirigent vid
framföranden av »Figaros Bröllop» och »Aida».
Brinnande i anden som endast Toscanini,
eldade Walter alla medverkande till
prestationer, som om också ännu inte alltid
fulländade, läto ana det fulländade. Alldeles
färdig var ingendera representationen: Walter
fortsatte med ett massuppbåd av åtbörder sitt
instuderingsarbete inför publikens ögon, med
allestädesnärvaro modellerande varje för
ögonblicket huvudsaklig fras hos ett instrument
eller i en sångstämma. Den frenetiska viljan
till plastisk frasering förbinder sig hos Walter
med en skönhetskänsla som gjuter ett
harmoniskt skimmer över nästan allt under hans
taktpinne. Oförglömlig blir nog särskilt hans
tolkning av Mozartoperan, av det skälet att
i fråga om dylik äldre musik ett så blodfullt
musicerande är mycket sällsyntare än ett
visst glättat föredrag som ej är annat än
missförstådd »klassisk stil» och schablon.
Bland övriga utländska gäster ihågkommes
främst Eva von Bandrowska-Turska som
Violetta i »La Traviata» vars — för ali del
ordagrant översatta — svenska titel »Den
vil-seförda» låter bra antikverad och fariseisk.
Åter iakttogs att Verdis även som
»positivoperor» förhånade verk bli skälvande av liv
när en med verklig dramatisk instinkt
begåvad artist sjunger de ofta blott skenbart
banala kantilenorna och kabalettorna. Den
polska gästen visade sig vara en sådan artist,
och hon spelade sin Kameliadam med en
finhet och sanning som till sist tog en för bröstet.
I »Otello» framställdes titelpartiet av
Martin Öhman, som under sitt långvariga
gästspel under vårsäsongen även sjöng bl. a.
Sieg-mund och Siegfried i »Ringen». I nämnda
Verdiopera har Jago — man minnes t. ex.
Forsell och Baklanoff — oftast tilldragit sig
det dramatiska huvudintresset. Nu blev
förhållandet det motsatta: en genom sin mimiska
stelhet och indifferenta sång likgiltig Jago
(Einar Larson) och en Otello . . . Öhman blev,
åtminstone för åskådare av min åldersklass,
den första Otello på Stockholmsoperan som
inte blott såsom några tidigare framställare
gjorde den underbara musiken rättvisa utan
också spelade och spelade så, att man
erinrade sig Shakespere: en förfinad rastyp, denne
mor med små nervösa händer och den mörka
hyn allt mer bleklysande under tragedins
förlopp. Outsägligt pinad av sin svartsjuka, njöt
han hemligt av sina kval. Och det var intet
tvivel om att han förnam lust även vid själva
mordgärningen. Martin Öhman — vågar man
kalla honom för något av en operascenens
Lars Hanson? — äger en särskild slagruta för
patologiskt betonade roller; från tidigare
gästspel erinrar jag mig, utom Tannhäuser som
står åtminstone på gränsen till sådana,
särskilt Hermann i Tjaikovskijs »Spader dam».
* *
*
John Forsell, som i ett programtal vid sitt
tillträde av operachefskapet ej var god på den
under hans företrädare alltför mycket
florerande operetten, (»ena dagen Offenbachs.
»Orfeus i underjorden», andra dagen Glucks.
»Orfeus» — osmakligt, omöjligt!»), höll vid
slutet av det senaste spelåret ett försvarstal
för samma konstart, som enligt hans mening
borde lika väl som andra arter av musikalisk
dramatik äga hemortsrätt vid operascenen.
Det måste medges att tidpunkten för
apologin var väl väld, efter en säsong vars största
och mest inbringande nyhet var Frans
Le-hårs Greven av Luxemburg. Det var ett inte
blott ur kassasynpunkt lyckligt val, så sant
som en god operett är att föredra framför en
svag opera. »Greven av Luxemburg» tillhör
jämte »Glada änkan» den bästa delen av
Le-hårs produktion, som här ännu ej tynges av
några mitt ibland operettsprattlet
framträdande operapretentioner. Lyckligtvis gavs
verket i sitt ursprungliga skick, utan sådan
jazzi-fiering som vanprydde »Glada änkan» på
Konserthusteatern. De från jazzmusiken så
gott som förvisade stråkarna, som ge
Lehår-orkestern den klangsinnliga charmen,
återinträdde i sin rätt eller riktigare sagt kom med
den av hovkapellet presenterade stora
nume-rären först nu till sin rätt såsom aldrig kunde
ske på de egentliga operetteatrarna med deras
allt för små orkestrar. Också koloristiska
finesser — de senare särskilt fördelade på trä-
392
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:17 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1937/0432.html