Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
biåsarna, medan det grova blecket sparsamt
använts — kommo fram med en tydlighet som
väl ej tidigare. Det förvånade mig ej att höra
Nils Grevillius, föreställningens briljante
dirigent, entusiastiskt prisa denna musik för sin
delikata, ibland rent av Debussystiska klang.
Med ali för Lehår kännetecknande slavisk
karaktär, särskilt framträdande i en även i
dur glödande mollmelankoli, har musiken
fångat mycket av det Paris där den till
uppslaget fyndiga men i fortsättningen alltmer
lösliga handlingen försiggår. I musiken finns ofta
esprit och mousserande humör. I chansoner
kan märkas den fina användning av
bitre-klanger som är något kännetecknande för
fransk visa, även den på
Montmartre-kaba-reter sjungna. Annars är ju Lehårmusikens
karakteristikon den erotiskt sugande valsen
(eller mazurkan) i tempo moderato.
Alltsedan Oscarsteaterns generalrepetition
på »Greven av Luxemburg» har jag varit svag
för den. Den på
framställarnasimprovisationstalang i hög grad räknande texten —
därutinnan en avläggare av commedia dell’arte —
generade ej sådana andar som den frodigt
finurlige fröjdpappan Ringvall eller den med
humor och självironi begåvade förste älskaren
Barcklind; de musikaliska kraven tillgodosågos
av sångprimadonnan Rosa Grünberg. På
Operan blev nu allt, såsom också gick för sig,
mera hovteatermässigt. Den musikaliska
överlägsenheten demonstrerade främst (jämte
hovkapellet) Brita Hertzberg, som Angèle
Didier en verklig storsångerska — Lehår kan
skriva för sådana — med junonisk gestalt
och eldfängt temperament. Einar Beyron i
titelrollen var elegant och intelligent som alltid,
men hans rösttimbre äger föga av den
elementära tjusningsförmåga som bär fram en
Lehår-kantilena. Operetthumör, som skulle gjort sig
på Oscars och inte vanhelgade tredje Gustavs
tempel, var det hos Isa Quensel,
Montmartremålarens vänninna, på vilkens av henne med
gråten i halsen prisade potatissallad mer än
en åskådare säkert gärna skulle vilja smaka;
hon sjöng dessutom smakfullt, med sin lilla,
men kristallklara stämma. Hon sekunderades
trevligt av Gösta Kjellertz. Som furst Basil
Basilovitsch var Oscar Ralf mycket finare
än Ringvall — sånglig finess har Lehår
önskat av den i synden grånade
kavaljeren, såsom framgår av den på några ställen
givna föreskriften om användning av
huvudregister — men inte utfylldes textens tomrum
av älskvärda leenden och stamning i slutet av
Fot. H. Edlund.
Greven av Luxemburg. I sa Quensel
som Juliette.
varje replik. I grevinnan Stasas lilla roll var
Ruth Althén distingerat komisk.
Iscensättningen var vad man kallar
påkostad, särskilt i andra akten med den åt
Champs Elysées-perspektivet öppna
palatsinteriören, där balettens evolutioner blevo ett
litet feeri för sig. Hyltén-Cavallius’ regi hade
fart, färg och påhittighet. Förglömmas må
ej heller de vid andra aktens assemblée
närvarande damernas toaletter, ’modejournal
19x1. Sedan detta nu fått vara detta, må
sägas att den på andliga vitaminei fattiga
»Greven av Luxemburg» fått breda ut sig
alltför mycket på vår rikligast
statsunderstödda scens spelplan.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
