- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjätte årgången. 1937 /
394

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Herman Glim stedt

sin »uppfattning», äro skadliga för
konsertverksamhetens konstnärliga kontinuitet och
äventyrar orkesterns kapacitet och
arbetsglädje. Med den uppsjö som under senare år
råder på musicerande konstnärer av första
rangen, som äro glada över att åtminstone
inte i Sverige vara portförbjudna, borde förra
våren då Talich definitivt drog sig tillbaka
en handlingskraftig ledning kunnat på ett
tillfredsställande sätt ordna dirigentfrågan.
Men vilken rekordmässig teckning av
abonnemang, utropar till sitt försvar antagligen
Konsertföreningen, som varje höst har att
berätta om rekord större än någon föregående
hösts. Nåväl, abonnentökningen gäller främst
onsdagskonserterna, som det nu en gång är
fint att besöka och till vilka de få återstående
biljetterna vid någorlunda attraktivt program
snart försäljas. Men konserter på andra
veckodagar ha, inte blott när en Ansermet, utan
t. o. m. när en Bruno Walter dirigerat, sällan
föranlett tändandet av röda lyktor utan ha
kunnat visa ganska fåtalig publik. Under
sådana förhållanden är det svårt att se någon
större skillnad mellan förr och nu: allt sedan
Konsertföreningens första tid ha konserter
mitt i veckan varit talrikt besökta, om också
inte flertalet åhörare varit abonnenter,
medan det övriga konsertdagar alltid varit mer
eller mindre bekymmersamt.

Säsongens förste gästdirigent,
ungersk-ame-rikanen Eugene Ormandy, visade sig vid sin
enda konsert, vars blandat klassiskt-moderna
program ej upptog några nyheter, fungera
perfekt, en smula kyligt objektivt, vid fortsatt
bekantskap skulle det kanske blivit lättare
att förstå hans snabbt vunna amerikanska
ryktbarhet. (Dirigenten berättade mig att
han gärna velat dirigera något svenskt, men
ej fått svar på sin i brev framställda
begäran.) Oförsiktigt var det av en med
Konserthusets akustik icke förtrogen att
företa en genomgripande omplacering av
orkestern, något som säkerligen var en
medverkande orsak till den — åtminstone från min
plats — ofta skrällande klangen.

»Ordinarie dirigent» har Adolf Wiklund
kallats men hans redan i generalplanen långt
ifrån dominerande insats blev under våren
ytterligare reducerad på grund av sjukdom.
En Wiklund-period brukar inte minst betyda
att orkestern får tillfälle att ta igen sig efter
strapatser under någon föregående, mer eller
mindre despotisk kapellmästare: tyvärr
motsvaras hans stora kunnighet och betydande

färdighet ej av förmåga att upprätthålla den
i en orkester lika väl som i en skolklass eller
trupp nödvändiga disciplinen. Flertalet
berömda solister äro utportionerade vid
Wik-lundkonserter, varjämte det gärna faller på
hans lott att dirigera vissa vanskliga nyheter.
" Efter vad som redan sagts om Bruno
Walters operadirigering, behöver knappast
framhållas vilka högtidsstunder hans två
konserter beredde. Vid Konsertföreningen, efter
tillräckligt repetitionsarbete, kunde han använda
sin vanliga måttfulla, men effektiva
dirigentplastik. Mozart-Haydn- och
Wagner-Mahler-program läto oss beundra räckvidden av hans
interpretationskonst. Med särskild
respekt-blandad glädje hörde man — åtminstone de
som inte en gång tagit parti mot Mahler —
G-dursymfonin av denne, vilkens lärjunge
Walter var och om vilken han nyligen
utgivit en bok.

Därefter ett sällsamt mellanspel: sir
Thomas Beecham dansande, piruetterande samt
med taktpinnen och de vart för sig plastiskt
krökta fingrarna beskrivande alla slags
sirligt geometriska luftfigurer — vilken
balettmästare och prestidigitatör har inte gått
förlorad i honom. I förstone kunde tros att hans
säreget oprecisa och för spelets precision
ogynnsamma slagteknik var avpassad efter
inledningsnumren, Elgars ömsom pompösa,
ömsom skämtsamt sprittande
»Cockaigne»-uvertyr och Frederick Delius’ här ej förut
hörda, av engelsk folkton ingivna rapsodi
»Brigg Fair». Men även Mozart och Sibelius
(den vilt patetiska första symfonin)
dirigerades lika komediantmässigt. Följande
konsert, där en Brahmssymfoni kunde väntas bli
föremål för samma pantomimiska koketteri
bevistade jag ej. I allt vad Beecham ledde
saknades den stora linjen, och det var då inte
mycken glädje med att han dirigerade utan
partitur. Även beträffande en kapellmästare
som gör det kan man erinra sig P.-B:s bon mot
om honom som »slog takten under orkesterns
säkra ledning». En sak för sig är sedan att
sir Thomas, rik genom ärvda pengar, gjort en
betydande insats inom Londons musikliv som
djärv initiativtagare och organisatör.

Utpräglat intellektuell är Ernest Ansermet,
som varit spelårets oftast anlitade
gästdirigent. Han är intressant och instruktiv att
höra på repetitionerna — det märks att han
också är kunskapsrik musikskriftställare —
men blott undantagsvis, mest vid
framförandet av vissa moderna verk, har hans insikts-

394

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1937/0434.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free