Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
fona musik inte bara höras utan i ännu högre
grad ses, det vill säga tillsammans med den
baletthandling för vilken den
ursprungligen skrevs.
Njutbar även utan koreografiskt
komplement var däremot Darius Milhauds
»Världens skapelse» (dirigent: Ingelbreiht), som
— i övrigt sans comparaison — liksom
Beethoven i Prometheusbaletten — använt den
nära till hands liggande variationsformen för
att uttrycka det i titeln angivna skeendet.
Här var det en primitiv negerversion av
skapelsehistorien, och det blev en därav betingad
friktion mellan den klassiska formen, de som
tonande friser varandra avlösande
variationerna och det djungelsensuella jazzidiomet, det
sistnämnda något för europeisk konstmusik
nytt vid den tid, 1923, då verket
komponerades. Den annars fruktade Bartoks »Ungerska
bilder» (dirigent: Reiner), vars motivmaterial
hämtats från ungerska och rumänska
folkmelodier, blevo en oväntat uppiggande
bekantskap; de tillkommo också innan
tonsättaren blivit atonalistiskt frälst, och den senare
verkställda instrumenteringens alltemellanåt
grälla klanger motiverades av sammanhanget.
Respighis fyrsatsiga symfoniska dikt »Roms
pinjer» handlade i en till italienska översatt
Strauss-stil lyckligtvis inte bara om pinjesus,
utan om de av nämnda träd inhägnade
platserna. En läckert modern flöjtkonsert av
Jacques Ibert blåstes med vanligt mästerskap
av Carl Achatz.
Som en dryck, hämtad ur en i någon svensk
hage upprunnen
källaförfriskadedensvit»Alm-qvistiana» — ur C. J. L. Almquists »Songes»
och »Fria Fantasier för piano» — som Moses
Pergament med angenämt överraskande
varsam hand instrumenterat. För övrigt kunde
i Almquistmusiken ■—- såsom gärna händer
med musikaliskt olärda snillens
kompositioner, ibland märkas en del för sin tid
»modernistiska» drag, t. ex. något
Rangström-anteciperande antimodulatoriska eller
kanske rättare elliptiskt modulatoriska
vändningar. Sviten dirigeiades med påtagligt
intresse av Ansermet.
Något rätt sällsynt, ett svenskt körverk,
är att anteckna, nämligen »Missa solemnis»
(dirigent: David Åhlén) av Josef Jonsson,
som utvalt fyra (med det till Sanctus anslutna
Benedictus fem) avdelningar av mässtexten,
alltså med uteslutande av det
svårkompone-rade, dogmatiskt fixerande Credo. Särskilt
för klangfull korbehandling äger tonsättaren,
såsom redan »Korallrevet» — för länge sedan
uppfört vid operakonsert —• utvisade, ett
säkert sinne, medan orkestern huvudsakligen
spelar en blott utfyllande roll. Delvis byggt
på liturgiska motiv, erbjöd verket inte dess
mindre efterromantiskt pompösa stegringar;
mest av egna tonfall hördes i det melodiskt
innerliga och upprörda Agnus Dei.
Bengt Carlsson (själv dirigerande), som kom
hit med Helsingfors svenska oratoriekör
och först konserterade i Engelbrektskyrkan,
har i den till attiskt skönformad och djuptänkt
text av Emil Zilliacus komponerade kantaten
»Templet» uttryckt sig i högre grad såväl
genom kör som orkester, som hade både
välklang — ibland med fransk-impressionistisk
touche •— och skildringsförmåga.
Gärna skulle jag bevistat den festkonsert
som gavs med anledning av Peterson-Bergers
sjuttioårsdag, men då recidiv tvingade mig
stanna hemma, fick jag ligga och soulagera
mig med en första genombläddring av den
samma kväll mig tillsända ståtliga festskrift
som dedicerats till tondiktaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
