Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Av C ar l
,__/ eatern, en skådeplats, där levande
människor uppträda talande och agerande,
var från början en allvarlig kulturföreteelse,
som ansågs vara något viktigt i statens liv.
Teatern hör således till kultus- eller
sna-nare till kulturministeriet eller som vi kalla det
ecklesiastikdepaitementet för kyrka och skola.
Om vi också ej gå så långt i ensidighet, att
vi som 1700-talet tycka teatern vara en
»dygdeschola», så anse vi den dock vara en
livsskola, där vi få höra tidens och förra
tiders viktigaste och starkaste tankar, födda
i de stora själarna, framsagda av konstnärer,
som behärska och uttala landets språk bättre
än några andra och i åratal berett sig att i
uttrycksfulla åtbörder karaktärsfullt återge
människor. Man förstår att så ofantligt
spända fordringar ej alltid kunna uppfyllas;
det gäller ju att konstnärligt ge höga och
låga, stora och små, lekt och lärd en
högtidsstund, där det skall ligga i luften något av
antikens tempelmaning: »Höjen edra hjärtan,
guden är närvarande, må de oheliga — här
frimicklar, pedanter och kritikastrar — hålla
sig fjärran.» Dessa krav gälla ej minst
Kungliga Dramatiska teatern, som den har hedern
att heta, även om den icke alltid har kunnat
fylla de stora pretentionerna. Men dessa
stora fordringar måste finnas.
Med kraft, intresse, rik på uppslag och med
en på denna plats sällsynt känsla också för
konstnärerna och deras fordringar verkar
ecklesiastikministern Arthur Engberg för att
den nationella teatern skall stå på höjden,
för att den skall nå intresserade av alla
klasser i hela landet och för att de sceniska
konstnärerna skola ha sin rättmätiga, också
materiella lön för sitt hårda och betydelsefulla
arbete. Man säger, att filmen håller på att
kväva teatern och att teatern genom den
intellektuella nivåns gradvisa sänkning
avfolkas. Det var uppfriskande att höra Arthur
Engbergs optimistiska ord vid
teaterkongressens öppnande om att vi äro på väg tillbaka
till teatern, och hans förklaring, att filmen —
som har sitt värde också den, får man väl
tillägga — ej är så farlig för teaterns existens.
. L a ii r in
Det har under våren förekommit en del
polemik om hur man skall befolka
Dramatiska teatern, och det har också föreslagits,
att en ny stor folkteater, innehållande
tusentals platser, skulle byggas. Huruvida detta
skulle vara till gagn för folktätheten i
Dramatiska teaterns salong är en annan fråga.
Man har kallat Dramatiska teatern i
förklenande mening för en hovteater. Måhända
därför att konungen bidragit med en större
summa årligen och ofta med sin familj och
sina hovherrar och hovdamer brukar besöka
teatern. Det får väl dock vara någon måtta
med demagogisk svansföring, och det ligger
något både av färg och önskvärd tradition i
att konungen och hans familj har något
samband med landets främsta teater.
Vi ha ej behov av ytterligare teatrar och
allra minst av sådana, vilkas gapande tomhet
är skräckinjagande.
Vad är det för skådespel, som äro på en
gång så folkliga och så litterärt upphöjda till
sin syftning, att de ej kunna ges på
Dramatiska teatern? Nej det är allt fara värt, att
en dylikt folkteater inom ett eller två år blir
Skandinaviens största biograf. Man får
hoppas att, som länge varit fallet, en stor, en
mycket stor mängd folkföreställningar ges
på »hovteatern». Det är en rent oöverskådlig
tanke, vilken ofantlig nytta hovteatern gjort,
det må nu vara den som spelade
Shakespeare för Elisabeth eller Goethe för hovet i
Weimar och man kan kanske tillägga
Strindberg för Gustaf V. Något har det talats om
att en del ond ymmel och grunk förekommit
hos ömtåliga teaterbesökare av folklig art på
denna teater, vilka känt sig besvärade vid
tanken på, att ett »moderat» säte kanske
ännu dagen förut setat på samma plats som
vederbörandes folkliga och därmed gjort
teaterbesöket till något pinsamt.
Det har varit lyckligt att ej
ecklesiastikministern — man kunde ju ha väntat det
som en gest i demokratisk riktning och för
att kunna få med ordet folk i motsats till
hov — kommit med förslag om att bygga
en Folkteater.
399
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>