Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Det är av stort intresse ur alla synpunkter,
att teatern skall komma alla klasser till
godo. Liksom det musikaliska intresset ej
vet av någon klasskillnad, så kan också det
dramatiska intresset skapa en andlig
gemen-samhetskänsla. Att bekosta en stor massa av
mycket billiga folkföreställningar på statens
två stora teatrar, Operan och Dramaten, är
ej bara en kulturgärning utan också ett
intresse för staten själv.
Det har varit en ofta förekommande fråga:
Ger Dramaten svensk dramatik? På denna
måste svaras ja. I möjligaste mån har man
spelat svenska pjäser. En statistik visar, att
det varit ofantligt många. Den svenska Thalia
har ju den moderna linjen, magerheten,
mycket utbildad. Hon verkar snarast
utmärglad. Men Dramatiska teatern har
vänligt tagit hand om henne, och det gäller både
den nuvarande chefen och de föregående.
Ibland blir det ju dock producerat små
missfoster, och något dramatiskt Eugeniahem kan
icke teatern vara.
Vad vill Sigfrid Siwertz med sin
skön-hetsskälmkomedi Skönhet, ypperligt spelad
av Dramatiska teaterns konstnärer och
glänsande satt i seen av Alf Sjöberg? Det kan ej
sägas klarare än han själv gjort det. Han »vill
åt» den skönhet, som är »reklamtrick,
socie-tetsjolt och revy vara —• som är streberns
mask, den dumma dockans paryr och den
bortljugna ålderns skråpuk». Grekerna talade
om det »sköngoda», och en romersk skald
skriver om hur en icke vidare vacker kvinna
genom skrupulös renlighet och behagfull
hållning samt genom kroppskultur kunde
vinna männens hjärtan; det ligger en sorts
etik i det man kan kalla societetsdisciplin och
i viljan att hålla sin kropp spänstig och
effektiv, ej för fet och ej för mager. Vara
sportsmässig, det ville både de gamla grekerna och
vår tids ungdom, medelålder och ålderdom.
Men det får ej bli något hurtfriskt och kavat.
Det barnsliga, kvinnliga och manliga måste
ha sina gränser och sin fullkomliga
naturlighet. Nå, fråga kanske damerna, skall man
sminka sig? Den frågan har varit aktuell i
alla tider, från gamla Egypten. Ja, benen bör
man sminka, om man uppträder i någon
nakendans, men under inga villkor måla på
ansiktet, särskilt om man är gammal. Och
av läppstift bör man ej använda sig, om man
•ej av moraliska skäl önskar avmuntra eldiga
ynglingar från kyssande. Som krigsmålning
kan sminket användas, som uniform i
Cythe-res bataljon, och där kan det också ha den
uniformens egenskap att visa vad man
tillhör för stridsgrupp. Jag vill därmed icke
säga något ovänligt om sådana damer, som
äro alltför vänliga, men dock be de andra
besinna det gamla språket: När var och en
sin syssla sköter, så går oss väl evad oss
möter. Särskilt böra damerna, av vilken sort
de nu än äro, betänka, att äro läpparna som
ett par tearosblad, bli de väl knappast mera
attraktiva, om de bemålas med rödfärg. Vissa
damer påstå, att de känna sig nakna eller
åtminstone ej färdigklädda, om de ej »fått
litet puder på ansiktet». Men har denna art
av nakenhet egentligen något vidare
opassande över sig?
För skådespelerskorna gäller naturligtvis
ej detta mitt »underdånödmjukaste» förslag till
sminkets avlägsnande. De ha ju ej sitt eget
ansikte utan sminka sig till något annat.
Och det finns metoder, påstås det, att skydda
sig mot kosmetikhy, i meningen av den
vissna hy man får av skönhetsmedel, där den
egna personen börjar. »Ställ henne under en
pump», sade Voltaire, »så få vi se vad hon
duger till.» Men ett sekel efteråt skrev
Baudelaire, att han föredrog den sminkade
kvinnans hy framför den naturliga friskheten.
Han älskade det konstlade, »le factice», och
han trivdes i »les paradis artificiels».
Det är ett huvudsakligen konstlat sällskap,
i vilket Siwertz inför oss. De tro egentligen
mera på Crëme Eros än på Eros själv. De
blicka självbelåtna med Narcissosblick i
spegeln till och med under de stora erotiska
ögonblicken. Har djävulen någon glädje och
Gud någon egentlig förargelse av dessa
erotiska attityder, om de också gå så långt som
den erotiska attityden kan gå? Jag tror det
knappast, ty känslorna äro lika oäkta som
hyn. Stycket är mera kaleidoskopiska bilder
än ett drama med stringens och konsekvens.
Det spelades med en gusto, som gjorde nästan
allt levande. Handlingen eller kanske
rättare händelserna, i vilka de aderton
uppträdande personerna voro inblandade, roade
oss mindre än de själva. Inga Tidblad, Uno
Henning och hans sekreterare Märta Ekström,
vilken intresserade trots sin hygglighet, voro
i första planet. Bland mängden av ypperliga
karaktärsskildringar togs priset av
humbugsdoktorn Lubrin—Olof Winnerstrand och även
av Olof Widgren, vilken med stor
skicklighet karakteriserade den degenererade aristo-
400
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
