Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
tar icke efter att åter erfara en dylik
sensation i brådrasket.
»Det var meget for en
Köbenhavnsforlo-velse», skriver Brandes om det hav av
tankar och känslor, som frigjordes, då
Kierkegaard »slog upp», och det kan också sägas
om det uteblivna rekommenderade brevet
och Slutligen det lyckliga dylika, som till
sist anlände. Dessa brev framkallade en
otrolig verkan, nämligen hela pjäsen.
Det i mars 1898 utkomna stycket Till
Damaskus skildrar Strindbergs andra
äktenskap, det med österrikiskan Frieda Uhl, och
Infernokrisen. Strindberg visar oss särskilt
den religiösa vånda, i vilken han befann sig,
och han valde som titel Saulus’ monumentala
omvändelsehistoria. »August, August, dig
varder svårt att spjärna emot udden!» Nå,
omvänd blir han ju icke riktigt. Omvändelsen
är, som Martin Lamm säger i sin djupsinniga
utredning av Till Damaskus, »oklar och
ofullkomlig». Himmelriket är i eder, kan här
omskrivas med Helvetet är i dig. Och liksom
Erik XIV har August Strindberg ett evigt
disputerande med djävlar i sitt hjärta, och
lik denne hade han självgodhetens synd så
starkt, att det knappast gick för Jehova att
få honom på knä under sin brottning.
Strindberg säger någonstans, att tron
måste tagas som ricinolja i ett tag, och han
erfar en känsla av att tron finns i ett ännu
större kvantum i den katolska kyrkan, vilken
kyrkas imponerande ålder, härliga
byggnader och stämningsfulla gudstjänst tilltalade
Strindberg. Det var ju också den moderna
perioden för omvändelser i större stil. Då
Damen uppmanar honom att gå med henne
in i kyrkan, säger han, och det är ali
anledning att tro på hans ord: »Nå, jag kan ju
alltid gå igenom, men stannar gör jag inte.»
Han tyckes icke riktigt ha kommit fram till
Damaskus.
Den föreställning, som Dramatiska teatern
gav med Olof Molanders ypperliga och starkt
suggererande regi var, så tyckte också
många av Nordiska teaterkongressens gäster,
sådan att till och med Den Missnöjde skulle
varit helt nöjd med framställningen. I
kongeniala dekorationer drog allt förbi våra
ögon i kaleidoskopiskt virrvarr, och dock
med en viss av författaren ordnad följd,
som slutade där man börjat. Protagonist om
någon var Den Okände med en lagom
betonad yttre likhet med den store Kände och
spelad av eller rättare inkarnerad i vår snill-
rike skådespelare Lars Hanson. Han fyllde
helt den enorma rollen. I tvivel och tro, i
ständig ångest och oro visade han den unika
typ han skulle återge. Man tänkte: Om
lidandet renar, så skall vid detta laget den
självbespeglande Narcissostypen ha
narcissens vithet, och dess blomblad äro det
vitaste som finns.
Damen—Märta Ekström var med sin sköna
goda röst ett välbehövligt lugnande element
mot Den Okändes oro. Alla personerna hade
något att ge, ej minst Tiggaren—herr Alw,
som i sin förkomna bleka landstrykartyp
tyckes ha bildat sig efter en Fridell-teckning.
Konfessorn—herr Blickingberg hade sin
eckle-siastiska auktoritet. Särskilt intresserade
Läkaren—herr Rune Carlsten. Man påminde
sig Strindbergs beskrivning på en viss doktor,
vars ansikte, som han sade, minde om en
rutten planka; och Carlsten hade, om jag
fattat honom rätt, velat ge sin mask ett drag
av varulv, denna för Strindberg så intressanta
djurart. Han trivdes med sin blanka liksåg
och tog belåtet fram en människoarm ur sin
islår. Knappast kunde någon ha lämpat sig
bättre att ha som inackordering den
vansinnige ynglingen Cæsar, i vilken Strindberg
med underbar självkännedom skildrat en del
av sitt eget vansinne. Särskilt scenen i asylen
är en av styckets kärnpunkter med sitt
halvt verkliga spöksällskap. Men det största
intrycket fick jag av Den Okändes ångest
bland den för draget flaxande, på klädstreck
upphängda tvätten, och där Den Okände hade
möjligheter att möta en råtta. Man kan
verkligen säga, att Strindberg inte bara
spelas ofta, utan också på ett konstnärligt
fulländat sätt på Kungliga Dramatiska
teatern.
Eva gör sin barnplikt av Kjeld Abell var
en missräkning och kan ej jämföras med
samme, visserligen banalradikale men dock
mycket kvicke författares Melodien som
kom bort, där han gett så mycket lustigt och
inventiöst i modernistisk stil, att den säkraste
traditionalist avlade sin sceniska
konservatism för aftonen.
Eva gör sin barnplikt är litet väl ansträngd.
Det må vara, att publiken ej får rygga för
tankeansträngning, men det finns väl
knappast något ledsammare än den s. k. moderna
ansträngningen, ett krystande med det
tommaste resultat.
Man är på ett museum, där det är tomt
402
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
