Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
på besökare och vaktmästaren har lurat av.
Då få tavlorna liv. Eva börjar röra på sig,
och det bör vara rätt uppfriskande både för
släta Adonisar och skäggiga venetianska
rådsherrar. Hon torde ej ha någon navel, ty
hon har aldrig haft någon mor. Men magens
höjning och välvning är naturligtvis
fulländad, och Christian Eriksson brukade säga,
att magvalvet hos kvinnan var det allra
vackraste. Det kan som bekant, särskilt hos
mankön, få en välvning, som alltför mycket
närmar sig kupolens, men då är det det allra
fulaste.
Eva upptäcker, att hon ej haft någon
barndom och att hon är rätt försummad av
Adam, som ej bara bland yppiga
Rubens-och Jordaenskvinnor utan kanske även
bland Bouchers och Fragonards okynniga och
lättsinniga damer har full sysselsättning.
Eva ber att av ett i museet hängande
helgon ett under göres, så att hon återfödes
i en borgerlig (hu!) Köpenhamnsfamilj. Där
får hon genomgå hela den barnets
pinohistoria, som under 1900-talets förra hälft skall
vara den vanliga. Hon blir en symbol för hur
mamma, far, farfar och tanter kan plåga ett
barn. Hon måste sova i sin lilla säng, hon
måste äta goda saker och leka med andra
barn, gå i någon Köpenhamnsskola med
snälla, i barnpsykologi förfarna lärarinnor,
som se till att deras elever ha full frihet.
Tanterna komma med sina leksaker och
chokladpåsar. Och så blir hon stor. I familjen,
där Eva fått leva, vill man att hon skall
gifta sig efter familjens önskan. Man tror,
att man kommit tillbaka femtio år i tiden,
ty 1915, då pjäsen lär spelas, är det väl i
Köpenhamn som i Stockholm så, att en
flicka talar om med vilken hon har förlovat
sig, vare sig nu denne är »asflott» och »jätte
i jazz» eller är »hemskt styv i slalom». Får
hon inte honom, så hotar hon med att göra
bröllopsresa med honom ändå. Men i pjäsen
räddas Eva från det borgerliga
konvenansäktenskapet genom att hennes gamle Adam
med sin mera frisinnade uppfattning på det
sexuella området enleverar henne. Hittills
har det varit rätt lustigt med att få se den
hiskliga borgerliga miljön. I sista avdelningen
ställes denna familj, som tror sig vara så
hygglig, med sina för barnets välfärd oroliga
tanter och sin tidningsläsande farfar — tänk
att han var så borgerligt försoffad, att han
vareviga dag, sommar som vinter läste
Politiken — inför rätta för sitt ur borgerlig syn-
Fot. Almberg & Preinitz.
Till Damaskus. Lars Hanson som
Den Okände.
punkt välförhållande men ur författarens
anarko-kommunistiska synpunkt förtryck.
Denna sista avdelning var ej bara fjollig ur
skola vi säga opartisk synpunkt, den var
genomlångtrådig. Själva scenbilden fick mig
att gäspa. Man hade nämligen obehaget att
få se målade pappfigurer, något av det mest
fantasidödande man kan tänka sig. Man har
förut tillgripit dylika dockor vid tillgjorda
modernistiska uppsättningar, men det blir
lika tråkigt att se om dem för det.
Den stackars familjen dömes till att få
stanna på museet och är glad åt det. Det
skulle väl betyda, att den borgerliga familjen
blir ett museiföremål och lever vidare i sin
ohyggliga traditionalism. Enligt Abell är det
väl något av detsamma som J. L. Heiberg i
»En Sjæl efter Døden» menar, då han säger,
att brackan fann sig rätt väl i helvetet. Vad
Eva gör sin barnplikt beträffar säga många
sig, att verkligheten är tvärtom mot det
som den alldeles ofantligt fritt tänkande
författaren föreställer sig. Stycket är
hopplöst gammalmodigt; barnförtrycket har ändrats
till föräldraförtryck, och det har skett för
länge, länge sedan, långt innan Ellen Key
i sin urradikalism kallade vår tid »barnets
403
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
