- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjätte årgången. 1937 /
404

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl G.

Laurin

århundrade» i boken med detta namn,
utkommen år 1900.

Den borgerliga medeltalspubliken märkte
inte, hur barockt oriktigt den beskrevs utan
flinade lugnt på.

Eva spelades av Inga Tidblad. Då det var
efter syndafallet, var toaletten naturligtvis ej
så frikostig som några icke bibelsprängda hade
hoppats. Men hon var dock klädd så, att
man hade anledning att förnya det tack man
uppsände till makterna, då det gällde revyn
i »Skönhet». Och så var hon begåvad också.
Adam är ej så begåvad i Eva gör sin
barnplikt. Han skall egentligen ha hela det
manliga släktets fjollighet, och det vill icke säga
litet. Men Lars Hanson, som uppträder så
strålande i de mest olikartade roller, fick
med sin intuition just fram den rätta dumma
tonen. Frida Winnerstrand återgav på ett
alldeles förtjusande sätt det älskvärt tantiga
hos faster Anna, och som ett gammaltyskt
porträtt av Katarina av Neder-Bayern visade
sig Hjördis Pettersson vara alldeles ovanligt
stilfull.

Ibsen var sextiofyra år, då han 1892 kom
med sin Byggmästar Solness, som året därpå
spelades i Stockholm och om vilken Hjalmar
Söderberg för nu fyrtiotre år sedan skrev i
denna tidskrift: »Jag ser, kort sagt, i
Bygmester Solness en bikt och en bekännelse,
och det är därför jag med så djup beundran
finner den vara icke ett fyckat konstverk,
men vad som är mera: en rik och fängslande
diktning.» Gentemot dem, som envist
förneka styckets allegoriska innehåll, opponerar
han och säger, att skildringen på djupet
lever ett sällsamt liv. Skådespelet tycks
också höra till det man önskar se på teatern,
och det förefaller den, som skriver detta,
ganska märkvärdigt, om man icke är inne i
styckets hemliga mening. Ty det ligger
verkligen under handlingen en allegori, som
förefaller nödvändig att förstå. Då jag
misstänker, att ej alla ha fullständigt present i
minnet det jag skrev i denna tidskrift 1919,
där jag redogjorde för den förklaring den
svenske kritikern Albert Spitzer kom med,
då stycket först framträdde, vill jag här
upprepa något av detta, som jag tror ligger
under vissa något förbluffande yttranden i
pjäsen, och även meddela vad jag tror
personerna i stycket äro uttryck för.

Solness, en hänsynslös och både
självbelåten och ångestfullt självkritisk person, är

Ibsen själv, och hans fru Aline är hans gamla
jag. Hon betyder icke katolicismen, som en
tysk Ibsen-exeget ansåg. Hon lever i det
gamla, klagande att två av hennes barn
(Norge och Sverige) frösö ihjäl vid den stora
eldsvådan (1864), då Ibsen lidelsefullt
önskade, att de förenade rikena skulle hjälpa
brodern i nöd. Det var en katastrof för den
skandinavistiskt sinnade Ibsen. Han ändrade
också sitt sätt att skriva, närmade sig den
realistiska litteraturformen, lämnade »alle
disse sidendragter», romantikens dräkter,
som ströko med i eldsvådan och de nio
dockorna, muserna, skyddsgudinnor för den
klassiska litteraturen. Han byggde nu hus för
människor, d. v. s. skrev realistiska dramer,
och sedan hus med torn på, realistiskt
allegoriska skådespel. Nu kämpar Ibsen på ett
högre plan än det, där överstinnan Tosterup
i »Skönhet» strider mot ålderdomen. Han är
rädd för en ny tid, i vilken hans skådespel
och livssyn äro ungdomen likgiltiga. Han är
likgiltig för sitt lilla biträde Kaja—Dora
Söderberg, som är den naivt och
reservations-löst i honom förälskade ungdomen. Den bryr
han sig ej om, men han glädes i sin själ åt
att den unga Hilde Wangel beundrar honom,
hon är både den unga djärva, friska norska
ungdomen, som han önskar till beundrare, och
en verklig ung dam — jag tror österrikiska —,
i vilken han —• det kan gå så med gubbar —
blivit starkt förälskad.

Anders de Wahl, som också förtjänstfullt
regisserat stycket, gav utmärkt nervositeten,
oron och egoismen hos den för åldern bävande
skalden eller om man så vill arkitekten.
Det var just med den rätta otåligheten
gentemot Kaja och mot den vid sidan stående, på
rätta sättet urblekta fru Aline—fru Harriet
Bosse, vilken man återsåg med glädje, söm han
fick fram den rätta nyansen. Hilde Wangel—
fru Signe Hasso hade en kolossalt svår roll.
Stora skådespelerskor vilja också i ålderns
höst pröva på att spela Hilde; unga, mycket
unga Signe Hasso vågade försöket och lyckades
undvika det onaturliga, som ligger snubblande
nära. Hon skall vara den moderna flickan —
det fanns moderna flickor redan 1892. Orädd
och rättfram och fullkomligt utan
konventionalism skulle hon vara. Hon var till och
med vänlig mot fru Aline i sin stora säkerhet,
och ej utan en viss egocentrisk oblyghet.
Hilde skall vara som en frisk kultje, som
ruskar om litet oförsiktigt, och en sådan var
också Signe Hasso.

404

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1937/0444.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free