Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
Arnold Sjöstrand. Uno Henning.
.... Ä.
_ >
> F
w W i
.J&w ^Pl # f
4/
.Fof. Almberg & Preinitz.
V dr är a och vår makt.
deras sida som arkebusera eller på deras,
vilka man på grund av sabotage, spioneri
och högförräderi låter få sin »rättvisa dom»
och sedan skjutas, vet jag icke. Bägge
parterna påstå sig hålla på Rysslands ära och
makt, bägge äro ju folkliga nationella
terrorister. I skådespelet Vår ære og vår makt vill
han visa, att kriget är en brottslig galenskap,
framavlad av kapitaliststaten. I det neutrala
Norge har man av profithunger låtit skeppen
gå ut med risk att torpederas, och man har
offrat fattiga sjömäns och förmodligen också
mindre intressanta kapteners liv. Man kan
gärna, och det har gjorts, fråga om ej för
tillfället de antikapitalistiska staterna,
Sovjet och de två andra, den nazistiska och
den fascistiska, äro mera krigiska än
Frankrike och England. Det är gott och väl
att åtminstone förslag förekommit att
avväpna de ryska kvinnobataljonerna, vilka för
pacifistiskt sinnade böra ha varit litet
oroande. Men är ej det militära intresset i Sovjet
ännu större än i Norge, där mig veterligt inga
dylika kvinnobataljoner ännu uppsatts? Det
vore mer lugnt för världen, om den
uppfattningen av kriget, som finnes hos majoriteten
i kapitaliststaterna Sverige, Norge och
Danmark, skulle bli rådande i alla
antikapitalistiska stater. Plutarkos berättar, att
Pompejus, då han på Sicilien hade att sörja för
Roms behov av säd, skall ha sagt till de för
storm oroliga skepparna: »Navigare necesse
est, vivere non est necesse». Sjöfart är
nödvändig, att leva är ej nödvändigt. Kanske
var importen nödvändig i Norge under kriget;
i Sverige var det så. Och med sorg, stolthet
och tacksamhet se vi på Ivar Johnssons
härliga monument över i kriget omkomna svenska
sjömän.
Människorna indelas i Griegs stycke i
skurkar och hedersmän, alltefter deras taxering.
Men författaren gör den stora ansträngningen
att få en av Bergens högst beskattade redare
att vara förtjust i sina barn. Rättvisa måste
vi ha om än aldrig så litet. Jag vet ej, om de
borgerliga, som fyllde Kungl. Dramatiska
teatern, då ej folkföreställningar förekommo,
lade märke till författarens s. k. inställning.
Som en av de av födsel och ohejdad vana
brottsliga måste jag dock säga, att många
rörande och vackra scener också fanns i det
upprörande orättvisa stycket. Bergensredarna
drucko champagne ur Magnumflaskor och
överskredo det antal Mohammed fastställt,
då det gäller damförbrukning. De voro väl
1914—18 och äro väl nu 1937 på det sättet
i den staden. Många vackra och äkta scener
både på u-båten och i fattig miljö rörde
åskådarna och kommo dem att med fullt
fog uppröras över den smärta och det
lidande kriget för med sig, till och med för
neutrala länder. Hela stycket var fyllt av ett
hojtande och fladdrande, av en oro för öga
och öra, som gjorde det svårt att hinna
uppfatta personerna, vilka dessutom voro ett
femtiotal.
Skeppsredaren Ditlef S. Mathiesen var i
Ivar Kåges gestalt en lyckad, psykologiskt
värdefull, realistisk typ av kapitalisten, som
egendomligt nog, såsom förr anmärkts, trots
sin alltför stora iver att förtjäna på sitt yrke
tyckte om sina egna barn. På änglarnas sida
var det »vingrisen» eldaren—Carl Ström, som
gjorde en sympatisk människa och visade,
att stycket hade en riktig författare till
upphovsman.
Scenbilden av Alf Sjöberg och Härje
Ekman och maskineriet av Erie Löwen-Åberg
voro förbluffande realistiska och
verkningsfulla, och man levde med på både u-båtar
och livbåtar. Men då det gäller kriget, också
det inbördes, vare sig det är frågan om att
det framkallas av djävlarna-kapitalisterna
eller änglarna-kommunisterna, är jag lika
ivrig på avskaffande av denna form för det
folkliga umgänget.
406
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
