Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
När spindelhanen för första gången nått
sin högsta kärlekslycka, biter madame ihjäl
monsieur. Barska och bistra makter ha
ordnat det så. Om man är optimist, kan man
hoppas, att detta sker för att bespara
monsieur det trassel och bråk, som kan följa
med ett äktenskap.
Vi människor ha ju lustmordet, vilket
dock icke anses korrekt, under det att
spindelfruns uppförande är alldeles comme-il-faut.
Däremot förekommer bett av kärlek, när man
tycker så mycket om vederbörande herre
eller dam, så att man vill äta upp dem.
»Kärleken är på ett hår när lik hatet», och
Strindberg säger också, att »två makar,
som älska varandra, sitta i evighet och
undra., varför de hata varandra». I
Dödsdansen ropar Kurt—herr Alw: »Du är en
djävul» och biter Alice i strupen. Men det
finns också mycket vänliga och oskyldiga
kärleksbett. Så biter, som kanske äldre
teaterbesökare minnas från Sardous »Låtom oss
skiljas», Adémar madame des Prunelles, och
detta till belåtenhet för bagge parterna.
Dödsdansen är kanske Strindbergs bästa
äktenskapsdrama. Två äktenskapliga
livstidsfångar såra varandra med sina giftiga stick
och vänta lidelsefullt på varandras död. De
rygga tillbaka för skilsmässan, har någon
sagt, därför att ingendera vill unna den
andra friheten.
Många gånger har jag i dessa
teaterartiklar talat om det fascinerande i Dödsdansen.
Den spelades 1916 här i Stockholm av
Rein-hardt-truppen med den store Paul Wegener
som Edgar. För sjutton år sedan gav vår
utmärkte karaktärsskådespelare Töre
Svennberg en sådan definitiv form åt Edgar, att
kaptenen i vårt minne blev som han skulle,
liksom Hjalmar Ekdal icke kunde tänkas
bättre än i August Palmes gestalt. När då
danska scenens oförliknelige konstnär Poul
Reumert tolkade den motbjudande mannen,
måste dock erkännas, att det kan finnas rum
för också en annan utbildning av Edgar än
Svennbergs. Och han hade i Tora Teje, som
man så länge önskat få återse, en värdig
motspelerska. I det runda tornrummet som i
ett fängelse tassa de två hotfulla omkring
varandra som ett par tigrar, väsande och
morrande. Vem är värst? Ja, vi få väl tro
Kurt, som kände dem båda nära, och han
ansåg, att Edgar var förtjänt av litet mera
medlidande. Det hade ej varit Strindberg
eljest, ty han trodde säkert, att synd och
Ivar Kåge. Artur Cederborg. Olof Winnerstrand.
Fot. Almberg & Preinitz.
Vår åra och vår makt.
djävulskap kommit i världen genom kvinnan,
som Alfred de Vigny kallade »enfant malade
et treize fois impure». Ocli Tora Teje gjorde
Alice så att man såg, hur hatet och föraktet
jäste i den halvgamla kvinnan, som kråmade
sig så man äcklades åt Alice och beundrade
Tora Teje. Hon låg kanske över i elakhet,
tv där har man ett område, där kvinnan kan
vara överlägsen mannen, och det vill i detta
fall säga rätt mycket.
Som en kapten i ondskans armé med
hjälmen på huvudet sitter Edgar—Reumert och
söker med ett hånfullt uttryck i ansiktet
efter lögner som skola kunna såra och smärta
henne mest. Han berättar, att han vill
skiljas och har inlagt om skilsmässa hos
råd-stuvurätten — vad ett sådant arkaiskt ord
verkar skrämmande på Strindberg — och
meddelar att han gjort anstalter för att
äntligen en gång få »ungdom i huset». Det hela
slutar med »alltings återställelse» i den
meningen, att allt är lika ohyggligt som då det
började. Det tycks arta sig till silverbröllop,
om ej Edgar innan dess får det definitiva
slaganfallet, som är hans hustrus hetaste
önskan, då det gäller maken.
407
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
