Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Mest nöje hade man av Hjördis Pettersons
teaterapa. Där var hon illuderande och
imponerande både som hjärtegod och som
fjollig. Samspelet var liksom insmort med en
lätt parfymerad olja.
Dramatiska teatern förefaller att ha haft
en lysande säsong trots så mycken jämmer.
Den kan spela lika bra Till Damaskus som
Höfeber. Den har under de sista tjugunio
åren, då den existerat i sin nuvarande form
och under dugliga chefer, trots ugglelåten
intagit en god plats bland europeiska teatrar
men dock i likhet med de flesta dylika visat
ett stort deficit, över vilket allmänheten för
varje år blir lika förbluffad.
Teaterkongressen fick nöjet att en härlig
majdag komma in i den vita
Drottningholmsteaterns distingerade salong, där man ännu
på bänkarna har skrivna anvisningar för
placeringen för hovet på 1700-talet. Vi äro
tacksamma för att åtminstone någon gång få känna
oss överlägsna våra geniala grannar i väster
och våra intelligenta grannar i söder; och vi
tänka med en icke obetydlig nationell
självbelåtenhet: Ha ni något dylikt hemma hos er?
Efter en av Karl Asplund skriven och av
två rokokofigurer uppläst, elegant och
stilfull prolog, som väckte mycket bifall,
spelades »Capitain Puff eller Storprataren,
come-die i en aet af de Boissy (le Babillard), imit.
av Olof Kexél» (1789). Det var en
1700-talets satir på pratsamhetens faror, men hela
miljön var det intresseväckande, om också
spelet var så tidstypiskt stiliserat, att man
måhända icke erfor den maning till
självprövning, som låg i stycket. Den
oförbränne-lige och sympatiske Carl Barcklind, som nu
står i allra första planet av svenska
skådespelare, hade gjort sig besvär och ansträngt
sig i högsta grad med det bästa resultat för
att ge utformning åt figuren. Han hyllades
också tacksamt och entusiastiskt från alla
håll; och den utmärkte teaterdirektören
doktor Agne Beijer, chefen för Europas
förnämaste teater — det kan man väl säga med
något av 1700-talets överdrift — har det
minsta antalet besökare om året på sin
teater men högsta kvalitet både på dem, som
stå på scenen och som sitta i salongen.
Man förstår, när stycket gavs i sin
ursprungliga form som nu, att det redan 1825
måste undergå en förändring, så att åtskilliga
och mindre fattliga saker utbyttes mot andra,
»mera lämpade efter det närvarande», som
Edvin Adolphson—Jean. Ingrid Bergman—Katinka.
Fot. Almberg & Preinitz.
Jean.
det hette 1825. Nu då det spelades av
Dramatiska teaterns artister på
Drottningholms-teatern, där man trollats tillbaka till Gustafs
dagar, är man tacksam för att få allt så lika
urtypen som möjligt.
Det finnes ett och annat, som kallas mot
naturen, contra naturam, och som väl också
är det. Så t. ex. fosterfördrivning. Man
känner instinktivt ett obehag, står inför något
kväljande och erfar en viss skamkänsla, då
man hör detta ord. Men det finnes fall, då
det är nödvändigt och mänskligt.
Vi ha avlägsnat oss från naturen och
därigenom blivit människor. Då vi började göra
upp eld och koka maten, var det stora
steget taget till kultur. Men sedan skaffade vi
oss — det var mycket sent —- kläder, och så
småningom avskilde vi vissa av våra
medmänniskor från rätten till att föda barn. Så
kom den ekonomiska ställningen till och
tvånget till barninskränkning hos dem, som
hade rätt att föda barn, och därmed det
överallt i årtusenden brukliga och påbjudna
barnutsättandet.
Den danske författaren Leck Fischer har
skrivit ett något torrt stycke Barnet, en cy-
411
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
