Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Harald Sallbergs trägravyrer. Av Otto G. Carlsund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harald Sallbergs trä gr av yrer
Slö j st j ärt. 1937.
lindby, om en sådan finns; i varje fall är
det hans eget bidrag i vignett-form, i
ha’i-kal-poem, till lösningen av det märkliga
och specifikt svenska något som ligger i
luften samma dag linden slår ut.
Bildformen i På lindekvist är besläktad
med Bull-Hedlunds kosmiska
interpretationer i vilka ingå skärgårdsblommor,
insekter och hamletska kranier (som ge
ihåligt eko när man slungar dem utför en
gra-nithäll). Bull är höglitterär. Sallberg är
folklorist. Båda äro äkta och autentiska
skildrare av storheten i de små tingen.
Som konception och teknik är detta blad
en fortsättning av 1600-talets vignettkonst.
Det tyder på närvaron av en atavistisk
tradition, oförstörbar av alla tidsenliga
paroller, och levande på djupet av varje själ
som odlat och bedömt västerländsk konst.
Det är ett symptom på den långsamma
stabilisering av konstvärden som börjar göra
sig märkbar efter många års kaotiska
tillstånd. Utan att vara pastich griper den
in i kuggarna på gamla välkända hjul, och
får ett bekant maskineri att fungera: det
söm producerar vår europeiska särart.
Europeisk till form, svensk till innehåll,
det är i få ord karaktären på Sallbergs
konst, och detta karakteristikum
framträder ingenstans tydligare än i På lindekvist.
I bladet Solrosor, med ett tema som ingen
vågar sig på sedan van Gogh satt sitt
bomärke på blomman, ger Sallberg en
saftig, optimistisk version av sin uppfattning
om den kraftiga växten. Van Gogh valde
vissna solrosor till motiv och lät dem bli
förgängelsens budbärare. Buketten i Tate
Gallery är en praktfull pjäs, ett slags
epigrammatisk tolvskillingsopera överförd till
måleri; men innehållet stämmer ingen
människa glad. Den berättar om hopplöshet
och ett förfelat liv. Sallbergs blommor,
däremot, stå i full blom. Man ser hur de
svälla av livslust, hur deras fröhus fyllas
av näring och bli till de »siemi» som varenda
ryss med förtjusning tuggar (ungefär som
fransmännen sina cacahouëttes och
engelsmännen sina peanuts); bladen äro frodiga,
och fast man inte ser grönskan, anar man
att de äro fulla av klorofyll.
Kompositio-tionen är en bagatell om man vill, den ger
kanske inte så mycket som det nyss nämnda
vignettbladet, men den bildar i alla fall
en länk i den kedja av livsbejakande
produkter Sallberg lämnar ifrån sig.
Bland hans förut kända, etsade blad
finnas inga i vilka man kan säga att han
visat något sinne för illustrationen som
tolkare av mystiska effekter, eller för
illustrationen över huvudtaget. Han har
hållit sig till den oavhängiga
kompositionen som är mera beskrivande än berät-
421
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
