Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ett antikt godsarkiv. Av Bror Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bror Olsson
nom att bygga, och mannen drog bort igen.
När jag en tid därefter kom till Alexandria och
dröjde med att uppvakta dig i denna
angelägenhet och underhandlade med dig endast om det,
varom vi förut överenskommit, så fick jag
ett fyra månaders recidiv av sjukdomen och
kunde därför icke komma till dig. Det vore nu
väl, Apollonios, om du ville efterkomma gudens
befallning, så att Serapis må vara dig nådig
och låta dig komma till ännu större inflytande
och ära hos konungen, din hälsa icke att
förglömma. Rygga därför icke tillbaka för
kostnaden, att den blir så stor: fastmer skall den bli
dig till verklig nytta, och jag för min del skall
vara dig behjälplig med allt. Må väl. (På
baksidan har Zenon gjort den sedvanliga
diariean-teckningen: Från Zoilos angående Serapis, den g
Audnaios i Berenikes hamn.)
Det här sist återgivna brevet är utan
gensägelse pärlan i Zenonarkivet och ett
av de intressantaste icke-litterära
dokumenten från antiken. Det har för övrigt
redan blivit berömt genom den nyligen
avlidne Adolf Deissmanns översättning och
mästerliga analys i boken »Licht vom
Osten», där det framför allt pekas på
brevets betydelse för kännedomen om den
antika missionspropagandan. Zoilos från den
pamfyliska staden Aspendos har fått en
uppenbarelse i drömmen, så ytterligt
vanlig under de s. k. inkubationerna i templen,
att man knappast har anledning att
misstänka bedrägliga motiv. I tjänst hos
Serapis har Zoilos fått sig ålagt att förmå
Apollonios att uppföra ett tempel.
Förgäves söker Zoilos att slippa detta uppdrag,
men blir då svårt sjuk och nödgas göra
det löftet, att ifall han tillfrisknar fullgöra
gudens befallning. Zoilos reser då till
Alexandria, men vid företräde hos den
mäktige finansministern kommer han sig
icke för att uträtta sitt egentliga ärende.
Han straffas därför av guden med ett
recidiv av sjukdomen. I Alexandria
skriver han äntligen till Apollonios, som är
borta på ämbetsresa, det brev, som vi ha
framför oss. Det är visserligen hög tid för
Apollonios att ingripa: redan har en obskyr
knidier — man observere, att han icke
nämnes vid namn — börjat att bygga ett
tempel åt Serapis, men har måst avbryta
byggandet. Guden vill icke ha ett tempel
av vem som helst, utan just av Apollonios.
För kostnaden bör denne icke låta avskräcka
sig: det är tvärtom väl använda penningar.
Hans anseende vid hovet skall växa, och
hans lydnad skall belönas med långt liv
och hälsa. Det är med andra ord vad man
kallar en do ut des-fromhet, som kommer
till synes i detta religionshistoriskt ytterst
viktiga dokument.
Med rätta har Deissmann sammanställt
Zoilosbrevet med de äldsta kristna
missionsdokumenten, framför allt Paulusbreven,
som kanoniseringen räddat undan förstöring,
medan det mesta av den hedniska
propagandalitteraturen försvunnit. Först och
främst äro likheterna påtagliga: här skall
endast ett par antydas. Både Paulus och
Zoilos betrakta sin uppgift som en ’liturgia’,
en helig tjänst, de mottaga båda sin guds
uppdrag i drömmen och våga bedja om
befrielse därifrån, hemsökas då av sjukdom,
som de fatta som ett gudomligt straff,
bedja för sina trosfränder, många flera
överensstämmelser att förtiga. Det mesta
både hos Paulus och Zoilos är naturligtvis
erfarenheter, gemensamma för varje form
av äkta fromhet; att äkta sådan lyser
igenom Zoilosbrevets en smula
affärsmässiga propaganda vill väl ingen bestrida.
Men mycket är hos båda tidsbestämt och
personligt färgat. Vad som här skall
framhållas är emellertid, att Zoilosbrevet är ett
betydelsefullt vittnesbörd om att i de
djupa folklagren ännu kvarlevde en varm
religiositet, medan de övre skikten under
de sista århundradena före kristendomens
inträde i världen genom rationalistisk
kritik av religionen gjort sig religiöst urarva.
Man föreställer sig gärna, att
kristendomen så att säga kom att fylla ett tomt rum.
I själva verket var naturligtvis en av
förutsättningarna för att kristendomen så
432
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
