Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ernst Wiechert. En stillhetens diktare. Av Walter Gross. Övers. från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Walter Gross
fald av mänskliga upplevelseformer har
särskilt starkt präglat efterkrigstidens tyska
människor. Man må bara tänka på
företeelser sådana som den tyska
ungdomsrörelsen, som hämtade sina bästa krafter
ur den nyvunna naturupplevelsen.
Den nu femtioårige diktaren är född i
Ostpreussen. Det är också alltid detta land
mellan hed och skog och hav, vid vilket
han i alla sina böcker är djupt bunden. Han
älskar detta landskaps och dessa
ostpreussiska människors stillhet. Han känner livet
bland dem, han vet hur fruktbara åkrarna
äro, hur mörka skogarna. Han är
förtrogen med dessa människors drömmar och
längtan, och därför att han är förtrogen
med dem, idealiserar han dem inte och
förskönar dem inte. På ett återhållsamt och
mästerligt språk berättar han om dem, och
redan de första meningarna binda och
fängsla oss, vi inandas denna nya luft och
känna oss burna in i den atmosfär, som är
ali stor dikt egen. Dess ton är mörk i
Die Magd des Jürgen Doskocil, men med
ljus, trolsk klang talar han till oss i
Hirten-novelle, där han berättar om en enkel
herdegosse, som dör för detta land.
Novellens konstform har ju aldrig riktigt
funnit ett hem i den tyska litteraturen, den
fordrar liksom anekdoten, ur vilken den
uppstått, ett mycket stort lugn i det
estetiska njutandet av dess slutenhet och
en-gångsskeende, medan däremot romanen har
mycket lättare att vinna läsarens intresse
och bifall genom personernas och
händelsernas brokiga mångfald. Ernst Wiecherts
»Herdenovell» stiger nu in i kretsen av
utvalda tyska noveller ocli ställer sig med sitt
enkla och sköna språk värdigt vid sidan av
den tyska litteraturens största — jag menar
Thomas Manns »Döden i Venedig». Låt oss
lyssna till ett kort citat: Michael,
herdegossen, rider med byns pojkar om kvällen
in i skogen. Där uppleva de vid lägerelden
för första gången nattens överväldigande
vidd.
Nu är hela världen vit och alarna resa sig som torn
över den mjölkaktiga glansen. »Allt står i dimma»,
säger Adam, »om lärarna vore här, skulle de vara
som hus ...» Ja, lärarna och böckerna, vad skulle
de betyda i denna vilda värld . . . Den första
ugglan vaknar och skriker i eken bakom dem.
Man ser bara skogens svarta dunkel, och så blir
det som om det vore det svarta som skrek . . .
De sitta tysta, och nattens stillhet är
överväldigande. Karlavagnen flammar över skogarna och
alltjämt nya stjärnor stiga tysta fram ur
trädtopparna. »Nu är det dag på Nya Zeeland»,
säger Wilhelm, och ännu större blir världen efter
hans ord.
Liksom i Hirtennovelle, så är det nästan
alltid gärna barn och unga människor,
vilkas stängda och okända värld Ernst
Wiechert varsamt öppnar för oss. Men det
måste betonas att han aldrig varit med om
den moderna övervärderingen av ungdomen,
idealiseringen och kapitulationen inför allt
som är ungt. Han känner sig tillhöra den
äldre generationen, som har att försvara
ett värdefullt kulturarv, och detta har han
modigt utsagt i sitt redan omnämnda tal
inför ungdomen i München. »Mina vänner,
det må tillåtas en diktare, som i dag ser in
i ungdomens ansikte, att se det med oro»
— så börjar han, och han fortsätter: »Då
ni nu kallat mig hit och eftersom jag inte
är rädd för människor, så får jag inte bara
tala till er för att lyckönska er, utan
måste träda inför er för att mana, som en
människa, i vilken världen avspeglar sig
annorlunda.»
Wiechert kommer från Hölderlins,
Nietzsches och Stefan Georges värld, och hans
verk är en bekännelse till en ny
individualism. Han talar med den store berättarens
långa, lugna andetag, och det är
påfallande hur starkt han mången gång erinrar
om Heinrich von Kleist i berättelsens bredd
och dramatiska uppbyggnad. Så börjar till
exempel berättelsen Der Vater med en
saklig inledning, sval och stram i formen:
Då det stora kriget började gå på sitt sista år,
återvände friherre Aegidius, sjuttioårig, från
befälet över ett fångläger till sin tomma herrgård,
440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
