Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ernst Wiechert. En stillhetens diktare. Av Walter Gross. Övers. från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Walter Gross
Och här i kriget upplever han sin tillvaros
omvandling: den gamla individens
förtrampande och undergång genom
»kolonnkänslan». Han går inte under i »hjärtats
tomhet», utan upplever genom den sin
individualitets verkliga lag och finner vägen
till godheten.
Johannes är grundtypen för de
människor som Wiechert skildrar. Deras
barndoms tragiska upplevelse är ensamheten.
De försöka att undfly den i »panisk
längtan», men vända dock alltid åter tillbaka
till den och hamna slutligen i den för att
fullkomna sig som personligheter. Det är
återkomsten, hemkomsten från många
förvillelser till det luttrade egna jaget,
»återlösningen genom nåden».
Så blir det en »tapper ensamhet» vari de
bästa alltså ha mod att leva, ett sökande
tillbaka till människans verkliga väsen,
vilket i denna tid blott alltför ofta hos oss
alla splittras genom tidens larm och dagens
strider.
Och dess slutgiltiga gestalt och samtidigt
dess frälsning är modet titi godhet. Denna
nya individualism har under
»kolonnkänslans» beklämning och hat förnummits som
det inre väsendets räddning och fullkomnar
sig nu i den sanna styrkan: modet till
godhet.
En av Nietzsches mera bittra och skarpt
tillspetsade aforismer lyder: »Tyskarna tro
att kraften måste uppenbara sig i hårdhet
och grymhet, de underkasta sig då gärna
och med beundran. Att det bor kraft i
mildhet och stillhet, det tro de icke lätt.»
Wiechert vet vilken styrka det bor i
stillheten och godheten, han vet också
vilket mod och vilken tapperhet det i vår
tid kräves för att bekänna sig till denna
godhetens styrka. Därför talar också ur
hans verk en tapper pessimism, som har
gått igenom alla slags ensamhet och som
skall fullborda sig i löftet att »vederkvicka
det trötta och älska det lidande».
Hans verk har samlat en stor menighet
omkring honom, troende unga och
tacksamma gamla, och skaran av dem som
lyssna till honom är stadd i snabbt växande.
Av hans senaste bok, Wälder und Menschen,
skildringen av hans ungdom, såldes på ett
halvt år mer än åttiotusen exemplar. Ty
det är sant, som han en gång sade i en
tidigare roman:
Alla vänta de, alla betungade, alla begravda,
på att en människa skall komma. Ingen ledare,
ingen överordnad, ingen tjänare, inte stånd eller
ämbete, inte parti, inte bekännelse. Bara en
människa. En människa måste komma och säga:
Här är jag. Var är ditt kors, så att jag kan
hjälpa dig att bära det?
Denne tyske diktare Ernst Wiechert har
i en svår tid »värnat om stillheten» och i
sitt språkliga mästerskap vårdat det
kostbara: den tyska diktningens berömmelse
och skönhet.
442
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
