Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttonde häftet
- Philoktetes. Av Sigurd Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Phi loktetes
Vid varje rop jag såg, förlöst ur skräcken,
kring svartförbrända ben blå eld upplåga.
Jag tog det som ett sista dyrbart tecken,
och på min läpp förstummades var fråga.
*
Ja, den som sett en människa förbrinna
i lågor, dem hans eget ord lät tända,
som sett en strävande förlossning vinna,
har upplevt det, som inget liv kan skända.
Jag såg en vilja mäktig i det sista,
som blott i egen låga fick förlossas,
som utstod allt men icke kunde brista
och blott av eget dråpslag kunde krossas.
Den viljan steg mot höjder mig förmenta,
omstrålas nu av evig ungdomsdager.
Han var min vän, och fast ej mer förenta
hans andekraft dock än min vilja tvager.
Jag blev till redskap gjord för höga öden,
blev öde själv, gav gudsliv genom döden.
O, finns i mig än glimt av andeglöden,
så är det, minne, flod av dina flöden.
Allenhet, kanske vilar i ditt sköte,
ej anat än, för mig ännu ett öde.
Kanhända går jag mot ett mystiskt möte,
som kräver oförsinat viljans flöde.
Så stöd mig, ande, du, som finns därovan
och bortom tingen, dit jag fåfängt spanar.
När jag vill stupa, giv mig då den gåvan
att lyfta viljan dit, där dig jag anar.
445
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:17 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1937/0489.html
