- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjätte årgången. 1937 /
473

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Johannes Edfelt. Av Bertil Malmberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

J ohannes E df elt

kets förkortning, som skulle känneteckna
den färdiga edfeltska strofen. Men utan
varje förebud om en kommande utveckling
voro icke dessa tidiga poem. När man från
Edfelts mogna dikter återvänder till
debutboken, kan man svårligen undgå att i ett
metriskt konstgrepp, som redan där
förekommer, finna hans senare strävan hän
mot epigrammatisk skärpa åtminstone
antydningsvis företecknad. Vad jag åsyftar
kan ett citat klargöra:

För hundra år sen kände
min panna ariafläkten,
som våren tidigt sände.
Den dröp av dagg och säv
i gryningsväkten
vid strand och hav.

Strofens utmynnande i två kortare
versrader är ett verkningsmedel varav Edfelt
allt framgent med tydlig förkärlek skulle
komma att betjäna sig. I hans senare
alstring infogas denna rytmiska figur, avsedd
att tillspetsa och förtäta tanken, i slutna
kompositioner och får samverka med andra
kvaliteter att skapa en medalj konst av
precisaste prägling. Så är ännu icke fallet i
ungdomsdikterna. Där ter den sig som ett
isolerat försök till aforistisk knapphet, till
sammanfattande lapidarstil, i poesier, som
annars sakna bestämd kontur. Men detta
hindrar ingalunda, att den bör fattas som
ett vittnesbörd därom att Edfelt redan på
ett tidigt stadium åtminstone skymtat sitt
stilideal och bemödat sig att realisera dess
dunkelt förnumna maning. Dessa dikter ha
alltså sitt egentliga intresse ur den
synpunkten att de visa, hur en minim detalj,
en formell egenhet, en variation i det
metriska schemat kan annonsera den ännu
halv- eller omedvetna konstviljans
förestående genombrott.

Man skulle kunna erhålla en ganska
riktig bild av Edfelts utveckling genom att
helt enkelt följa den nämnda rytmiska
figuren, dess upprepningar och förvandlingar,

från bok till bok genom hela hans
produktion, och jag överlämnar detta uppslag åt
någon framtida forskare. Denne kommer
då att finna, att den avgjort dominerar i
de två diktsamlingarna »Ansikten» och
»Aftonunderhållning», där poetens andliga
egenart blir allt tydligare och han närmar sig
perfektionen utan att ännu uppnå den. Den
placeras med större säkerhet på sin ort, den
blir verkningsfullare, därför att den icke
längre omgives av konturlösa nebulosor
utan ingår i klara, med konstnärlig
sparsamhet och beräkning uppbyggda helheter..
Men det kan ännu icke sägas, att den
behandlas med suverän frihet eller brukas,,
liksom brukades den icke. Den kan
förefalla alltför utstuderad, alltför pressad och
tvungen. Men alldeles detsamma kan under
denna period anmärkas om Edfelts
diktning överhuvud. Den är ytterst intressant,,
den är formad med en stränghet som närmar
sig obönhörlighet och gör ingenstädes någon
eftergift åt det lättillgängliga och
allmänpoetiska. Men den är också märkvärdigt,
bunden, underligt hämmad, och har sällan
en verkligt spontan åtbörd. Det förhåller
sig annorlunda med diktarens magistrala,
verk, med »Högmässa» och den rad av poem
i hårt och varaktigt material som fått
namnet »I denna natt». Här är bikten mer
obeslöjad, känslan hänsynslösare, och här är
också den rytmiska figuren mindre
framträdande. Den finnes med, men den för ett
undanskymdare liv, den pockar icke på
uppmärksamhet och är oftast närvarande
endast i förvandlad måtto, nämligen så till
vida som den lånat versen sin allmänna,
karaktär, sin väsensart utan att i påtaglig
gestalt, i tydligt avgränsad silhuett,
framträda ur det metriska schemat. I själva
verket har den redan fyllt sin uppgift: att
tygla diktarens formspråk, att ge det
korthetens kvalitet och lära poeten att
suveränt behärska den vassa, överraskande och
definitiva frasen.

Det är icke utan skäl jag vid behandlan-

473

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1937/0521.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free