Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Johannes Edfelt. Av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bertil M al mb er g
Den anda som format dessa underbara
rader är förvisso densamma som genomgår
fjärde boken av »Die Welt als Wille und
Vorstellung». De uttrycka en längtan efter
frihet, men en frihet i helgelsens tecken,
det är icke bara förlossning det gäller utan
även rening. Emellertid bör det icke
fördöljas, att det klarhets- och
försoningsbehov varom detta poem med sin förandligade
trötthet vittnar också kan ta sig aktivare
uttryck och låta diktaren framstå som en
kämpe för humana värden. Man kan icke
missta sig på allvaret i följande två strofer:
Några måste i Guds vredes länder
understödja en belägrad skans,
handlöst lämna vad de ha för händer,
bli martyrer, bära törnekrans.
Några måste bygga palissader
och slå vakt kring en beträngd idé,
måste övergiva moder, fader,
när signalen ljuder. — Låt det ske!
En dikt som denna är paradoxal. Den
som upplevat tillvaron som en »spökvärld»
och upptäckt slumpen och det blinda
begäret som denna spökvärlds yttersta
princip har ingen teoretisk anledning eller ens
rätt »att stå bespottade idéer bi». Gör han
det likväl är denna hållning logiskt orimlig,
paradoxal. Men det är ur denna paradox
som människans värdighet kan härledas,
och vid den värmer anden sina händer på
den kala, vågombrusade ö, där dess liv
förflyter.
Jag har sett den ofruktbara stranden.
Vid Kokytos var min vånda svår.
— Tänd mig, håll mig brinnande i anden.
Orfeus, Orfeus, hägna mina år.
Man kan emellertid icke tillfullo
uppskatta Edfelts diktning och attityd utan
att besinna, att det i hans reaktion inför
spökvärlden finnes också att annat element
än avskyn och skräcken, nämligen tjusning,
en sällsam, underligt »pervers» förkärlek,
en svaghet, för det hållningslösa, vällustigt
makabra, som är något annat och vida
ödesdigrare än en prédilection d’artiste och
som biktar sig i ord som dessa:
Skumma individer, blåa gränder,
herrskap, som ur usla brunnar ösa,
känna till vad jag har haft för händer,
då jag drivit mot det bottenlösa.
Från en värld, där Slump och Skräck ha makten,
har jag sökt bedövande och bitter
glömska, där de månbelysta schakten
locka med ett dött och isigt glitter.
Ja, där svagt och svävande förnimmes
minnets eftersmak och kravets börda,
har jag sökt mig en fantastisk timmes
frist och andrum hos det oerhörda.
Här befinner sig diktaren i närmaste
närhet av sitt ödes och sin personlighets
egentliga farozon, och om de risker han här möter
är han ingalunda omedveten. Att helt enkelt
ge efter för tyngdens begär, att befria sig
från jagets vånda genom att lösgöra sig
från plikten och skyldigheten, att ge efter
för spökvärldens lockelser, nedlägga alla
vapen, avstå från alla protester, låta sig
bedöva och förföra av fantomerna, hänge
sig åt ruset, glömma och driva, det måste
för en poet av Edfelts speciella melankoli
vara en oerhörd frestelse. Och nu ha vi
kommit till den punkt där vi fullt ut kunna
fatta diktarens formella fanatism. Ty mot
denna frestelse vet han ingen bättre räddning
än formen, ingen säkrare frälsning än den
som kampen om språklig fulländning
förmår skänka. Formen är en mystisk
verklighet, som kan brukas till hälsa, och
strävandet efter språklig klarhet och renhet
återverkar alltid på vilja och karaktär.
Därför kan man icke undgå att i Edfelts
formalism skymta en tragisk konflikt och
en heroisk strävan. Konsten är till sist intet
njutningsmedel utan ett vapen för
människoanden i dess brottning med
kaosmakterna.
476
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
