Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Valet. Av Ella Byström-Bæckström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V a l e t
Av Ella Byström-Bæckström
__’ JLv EN GETVAKTARE hade det
en gång blivit en biskop. Av en biskops
brorsons son hade det blivit en kardinal.
Av kardinalen kunde det — —
Nej, Piero del Rovigno, kom ihåg, att
du är en syndig människa och att du inte
vill!
Piero —- för fyrtio år sen fanns det en
liten mild, svarthårig kvinna, som kallade
honom Pierino och leende förebrådde
honom, att han brände så mycket lyse om
nätterna — Piero reste sig ur den bekväma
karmstolen i sitt skrivrum och gick hastigt
fram till fönstret. Det arbetade i hans
ansikte; han var upprörd och brydde sig
inte om att dölja det här i ensamheten.
Nej, tusen gånger nej, han ville det inte!
Det skulle troligtvis erbjudas honom. Hade
väl någonsin en man avsagt sig den högsta
utmärkelse kyrkan hade att ge — en
glorifiering redan i livstiden? Han visste det
inte. Det var väl knappast troligt. Men han,
Piero, skulle avsäga sig. Den lilla milda
kvinnan, som nu var vithårig, skulle inte
förlora sin son, skulle besparas pinan av
att i det slösande skenet från påveglorian
se en svag människas skröplighet, sitt
barns skröplighet.
Kardinalens fingrar, vita och smala som
en dams, trummade på fönsterbrädan.
Tankarna spunno vidare, och än så länge
såg han ut över nejden utan att se.
Om nu kardinalkollegiet valde honom,
stod han likväl inte då vid ett länge drömt
mål? Man talade om hans intresse för konst
och vetenskap, om hans kärlek till denna
praktfulla lantvilla och denna rikt
blomstrande trädgård, om hans likgiltighet för
intriger och politik, men var allt detta
verkligen sant? Hade det inte bara varit
en utfyllnad av tiden — väntetiden? Hade
han inte i hemlighet åtrått bara ett enda
—■ det högsta åtkomliga?
Nej, det var inte sant. Vid San Pietro
själv, det var inte så. Nog borde man
inför en stund som denna — man väntade
i varje ögonblick den helige faderns död —
rannsaka sitt hjärta, men det var omanligt
att tillskriva sig en svaghet, som man inte
ägt.
Han drog djupt efter andan. Således,
Piero del Rovigno, anser du ärelystnaden,
begäret efter makt —- låt vara i det godas
tjänst — en svaghet? Du, som nått så
många av kyrkans höga värdigheter,
menar du, att just den högsta skulle vara —
orättfången?
Nedanför honom låg trädgården i
middagsvärmen. Längre bort slingrade sig
Arnö i soldiset mellan de mjuka kullarna,
där vingårdarna just dignade av druvor.
Han såg det inte. I hans trädgård brusto
rosorna i blom så hastigt, att man knappt
hann njuta av deras fägring, innan de
vissnade. Han tog det inte i akt.
Cica-dorna sjöngo i grönskan om sin våldsamma
åtrå att leva. Han hörde det inte. Han var
själv gripen av två olika sorts begär till
liv -— det jordiska och det himmelska.
För längesen hade han fattat ståndpunkt
till sin kyrkas heliga lära och accepterat
dess dogmer såsom nödvändiga och
riktiga. Här hade han lugn. Det var
människan Piero, som stred med sig själv, inte
prelaten. Han älskade sitt yppiga liv, sin
rika toscanska mark, sin enskilda
forskning, sin angenäma samvaro med den yngre
brodern. Han önskade inte avstå från allt
490
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
