Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Valet. Av Ella Byström-Bæckström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ella Byström -Backström
Bakom Piero sade Luigi, trotjänaren,
som själv var lik en blek, krokig gobbo,
men modig och karsk i allt, utom då det
gällde fruntimmer: »Monsignoren skulle se
på, när vi tar upp dem. De ser så löjliga
ut.»
»Hm», sade kardinalen och gav både
brodern och tjänaren en undrande blick.
Skulle han gå ut och se på
trädgårdsmästarens arbete? Nu hade de som många
gånger förr någon hemlig sammansvärjning
mot honom.
Men han såg på nästa dag. Så här tidigt
på året fanns ju annars inte mycket att
se på i trädgården —- bara vintersallad,
pur jo och blomkål och rovor. »Mycket gott
kommer ur mörka celler, fast du inte tror
det», framkastade han till Giovanni,
medan han iakttog, hur trädgårdsdrängens
kniv arbetade i jorden.
»Nåja», skrattade brodern, »när det
gäller det, som skall bli uppätet! Men det ville
inte jag bli». Han lockade ut Piero nästa
dag av någon ny anledning. Och följande
dagar.
Längre fram på våren hjälpte
kardinalen nögst egenhändigt till med att skära av
de stora kronärtskockorna, som också voro
hans förtjusning, och han gladdes högeligen
åt att se den läckra skogssparrisen skjuta
upp och lova god skörd. Samtidigt mognade
både körsbär och smultron, och
blomprakten stod i sitt flor. Piero tillbragte allt
större tid i sin trädgård. Giovanni och
Luigi sågo mycket belåtna ut. Kardinalens
envisa hosta om natten var vid det här
laget fullkomligt borta. »Monsignoren
kommer inte att skördas som gobbo», skämtade
Luigi.
En natt i slutet av maj hade Giovanni
lockat brodern med på en promenad över
ägorna. I den blommande säden dansade
eldflugorna. Grillorna sjöngo runt omkring,
och grodlåten steg ur minsta vattendrag.
Natten öppnade sitt rike, som kardinalen
inte beträtt sedan barndomen.
En näktergal började sjunga rakt över
brödernas huvuden. Piero stannade och
sade med ett litet listigt leende, som
undgick Giovanni i mörkret:
»Hör, så vackert han sjunger! Giovanni,
varför gifter du dig inte?»
»Jag!» sade brodern häpen.
»Varför inte? Jag skall förmedla vilken
förbindelse du finner lämplig. Du har bara
att välja.»
Messer Giovanni skrattade, då de gingo
vidare. »Tack, sådana underhandlingar
skyr jag som pesten. Tänk på det arma
barnet, din myndling, som du just fått på
halsen! Farbrodern trolovade henne med
den skurken Orvieto, innan hon fyllt tolv
år. Sedan passade han på att dö och
lämnade hela ansvaret till dig.»
Omkring dem sjöng och andades den
varma, fuktiga natten, och mitt i
alltsammans såg kardinalen plötsligt för sig den
bild han ägde av den lilla prinsessan della
Valle — i verkligheten hade han aldrig
råkat henne. I det lilla spetsiga ansiktet
lyste ögonen stora och barnsligt frågande,
medan en lustig nästipp och gropig haka
tycktes trotsa.
»Ja», sade han. »Det var bra, att du
påminde mig. Vi måste i tid bryta den där
trolovningen.»
Tider kommo, då kardinalen inte hann
vistas så mycket på lantgården, då hans
närvaro behövdes i Rom, men vår och
höst for han alltid till villan för att se
trädgården i full prakt. Hans rosenodling
blev ryktbar över hela landet, och själv
skattade han den nu högre än både sin
konstsamling och sitt bibliotek. Han levde
mer och mer den rika privatmannens
angenäma liv. Då den helige fadern allvarligt
insjuknade och det började ordas om hans
efterföljare, hade Piero del Rovigno ingen
tanke på att han kunde komma i fråga.
Giovanni rapporterade, vad man sade i
Vatikanen. Man hade där haft nog med
intriger, egendomliga dödsfall, nepotvälde
492
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
