Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Horatius i Sverige. Av Axel Forsström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Horatius
i Sverige
sammanställt de två. »Horatius var sitt
tidevarvs Kellgren, liksom Kellgren sitt tidevarvs
Horatius, skald, filosof, medborgare, vän,»
säger han i en på latin avfattad karakteristik
av Horatius. Palmsvärd själv var, såsom
hans av Birger Wedberg publicerade
självbiografi visar, en sann Horatiusdyrkare. Han
prisar det goda och rena i Horatius’ karaktär,
och fastän han synes ha varit religiös, citerar
han oftare sin romerske älsklingsskald än den
heliga skrift. Horatianska sentenser ha varit
ledstjärnor på hans levnadsstig!
Man älskade på denna tid Horatius som en
vän. Mången beklagade, att denne man, som
man höll så mycket av, inte var utan fel.
Axel Gabriel Silfverstolpe, en den
stoiska dygdens sångare, uppmanade på äldre
dagar sin son att läsa Vergilius, Horatius
och Tacitus med Horatius’ ord: »nocturna
versate manu, versate diurna». Men i
»Skaldebrev till dem, som söka ett odödligt namn»
(1792) skriver han efter att ha uppmanat
dem, som fått diktandets gåva, att besjunga
allt som hör till människolivet men att aldrig
stöta sederna och aldrig smickra brott:
Odödlige Horats! bland dessa sköna sånger,
dem du med romersk kraft och grekiskt välljud
kvad,
bland dessa mästerverk hur många tusen gånger
har dygden önskat sig att sakna några blad!
Och i sin dissertation »Quintus Horatius
Flaccus» (1804) beklagar Johan Olof Wallin,
att Horatius ådragit sig »e genio sui seculi
quasdam maculas», men han tillfogar, att
skulden var tidevarvets mera än skaldens
egen.
Med nyhumanismen och nyromantiken kom
ett nytt skede i antiktillägnelsen. Nu blev
även den grekiska litteraturen läst jämte den
romerska. Med nyromantikens reaktion mot
den franska kulturens övervälde följde en
kritisk inställning till romanskt väsen över
huvud. Horatius blev nu betraktad såsom
kylig och retorisk. Han lästes fortfarande i
skolorna och kundes utantill, såsom
träffsäkra citat i Atterboms Minnen från
Tyskland och Italien visa. Men hjärtat var ej med
som förr. Under sin resa till Italien 1817—1819
lärde sig Atterbom emellertid uppskatta
Horatius. Efter en tids vistelse på Italiens
jord skrev han i ett brev till Geijer om
Horatius och Vergilius, att hans aktning för dem
växte för varje dag. »Vilken färg av liv och
natur bekommer inte här Horatii poesi, som
man hos oss i de senare åren så bittert
klandrat för kyla, härmning, stelhet och
tillgjordhet,» skriver han. Han beslutar att på stället
börja läsa om de romerska poeterna,
isynnerhet de två nämnda. »De hade visserligen»,
fortsätter han, »mera Gemüth och mera
självständig inspiration, än den nya skolan och
således även jag själv hittills velat medgiva.»
Någon varmare vän av Horatius blev väl
Atterbom dock aldrig. Vida större betydelse
fick den romerske skalden för två av
Atterboms samtida, som aldrig satte sin fot på
klassisk mark, nämligen Tegnér och Stagnelius.
Som ung professor i grekiska språket
ställde Esaias Tegnér Pindaros högre än
Horatius. Men senare uttalade han ofta sin
beundran för »Flaccus med det olympiska
löjet på sina läppar». I ett tal vid en
skolavslutning 1827 sade han: »Vem lyssnar ej Villigt
för andra, kanske för tionde gången till en
Sermon av Diktens Överhovpredikant, av
den visaste bland skalder, den sokratiske
Horatius?» 1837 kallade han i ett brev till
biskop Wingård Horatius för »vår
gemensamme Kyrkofader». Då han på äldre: dagar
fylldes av bittert människoförakt, sade han,
att det horatianska »malignum spernere
vul-gus» var hans valspråk. 1835 berättar han i
ett brev till Geijer, att han under en
ämbets-resa gjort en avstickare till Göteborg för att
förströ sig — mjältsjukan förföljde ju honom
svårt under dessa år; »men», tillfogar han
vemodigt, »allt återfaller snart i det gamla.
Patriæ quis exsul se quoque fugit?» Orden
äro hämtade från odet till Grosphus (II: 16).
(»Vem har, genom att gå i landsflykt, lyckats
fly från sig själv?») Då sinnessjukdomen brutit
ut och Tegnér skulle resa utomlands, bad han
Brinkman göra honom sällskap och utom
Dante och Shakespeare medtaga Horatius.
Det är tydligt, att Horatius hört till hans
ständiga följeslagare. I sina brev och tal
citerar han »De arte poetica» så ofta, att det
ser ut, som om han till större delen kunnat
den utantill. I sin »Epilog vid
magisterpromotionen i Lund 1820» uttalade han tankar
om klarhet i dikten, som om de ej gå tillbaka
till detta Horatius’ berömda skaldebrev dock
äro sagda i dess anda.
Tegnérs karakteristik av Karl XII såsom
1 med- och motgång lika
sin lyckas överman
utsäger vad Horatius ofta anger såsom det
framför allt annat eftersträvansvärda. I ett
bekant ode, II: 3, heter det ju t. ex.:
499
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
