Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Horatius i Sverige. Av Axel Forsström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel Forsström
boken. Liksom i jesuiternas editioner ad
usum Delphini ha de båda epoderna allt
framgent uteslutits i de flesta skolupplagor.
Stamberg avtrycker texten men underlåter att
kommentera den under hänvisning till
Qvin-tilianus’ ord: »Horatium in quibusdam nolim
interpretari.» Däremot kommenterar han
satiren I, 2, som handlar om de faror, som möter
den, som inlåter sig på kärlekshandel med
gifta kvinnor, i förhoppning, att denna
avskräckande sedemålning endast skall väcka
vämjelse. Adlerbeth utesluter i sin
översättning dessa tre dikter samt ytterligare en
epod,. den elfte. Ek gör inga uteslutningar,
emedan hans översättning hade ett
vetenskapligt syfte. Det som förbigicks vid
undervisningen blev nog ändå läst.
Betecknande är ett uttalande av Jakob
Wallenberg. Under studieåren skriver han i ett
brev till Jakob Lindblom, den blivande
ärkebiskopen: »Frågar du mig om Horatius
och Catullus, så har jag halsen full av deras
okyska visor, men kommer det an på att säga,
vad S:t Augustinus har skrivit, så digito
compesco labellum (så lägger jag fingret på
läppen).» Säkert har Horatius’
njutningsförkunnelse indrupit en hednisk moral hos många
och i sin mån bidragit till den upplösning av
den kyrkliga moralen, som ägde rum inom
de högre stånden under 1700-talet. Så
konstaterar den unge Kellgren med tillfredsställelse
att han hos själva »Pindens Solon»
finner stöd för sin hädonism. Bakgrunden för
Kellgrens lidelsefulla begär att brädda
ögonblicket med sinnesnjutning är densamma
som för Horatius’ njutningslära: känslan av
livets korthet och förnekandet av ett liv på
andra sidan graven. Gång på gång ställer han
i direkt anslutning till Horatius livets
korthet i motsats till döden, »Tartarens öken»,
där
ingen druva blöder,
och mot famnen
blotta hamnen
av en skönhet sträcks.
Kellgren hörde till dem, som blivit införda
i Horatius’ väild av den geniale Åboprofessorn
Henrik Gabriel Porthan. Till dennes
lärjungar och vänner hörde också skalden
Franzén, som efter Horatius’ mönster men
■på ett oskuldsfullt barnsligt sätt predikade
en förfinad njutning av stunden. I hans »B01
ds-visa» heter det:
Just nu, då du kan, hav en lycklig minut,
och tänk på den kommande sedan! ■
Det är en omskrivning av slutorden i Horatius’
ode i, 11:
Carpe diem, quam minimum credula postero!
»Njut den dag som du har, utan att blint
tro på den följande» (Adlerbeth). Anslaget
till »Glädjens ögonblick» är hämtat från
samma Horatiusställe:
Sörj ej den gryende
dagen förut:
Njut av den flyende
varje minut.
I sången »Till en ung flicka» möter man en
variation av den horatia nska levnadsregeln:
Unga flicka i din vår
bind dig myrtenkransen!
Dansa, medan du det får —
snart är du ur dansen.
Medan livet blommar än
var minut värdera!
Dina femton år igen
får du aldrig mera.
Också Anna Maria Lenngren, som av sin
fader gjorts bekant med de romerska
skalderna, har ju i många dikter besjungit
ungdomsglädjen med en vemodig förkänsla av
dess kortvarighet, bl. a. i dikten »Till Sophie
på hennes födelsedag» (1792). Även andra
skalder från samma tid ha varit Horatius’
lärjungar, så t. ex. Leopold i sina »Erotiska
oder» (1785). Det vore intressant att veta, i
vad mån Bellman gjort bekantskap med
Horatius. Vilhelm Andersen har i
Bacchus-toget i Norden antagit, att ep. 42 om
kortspelet på klubben påverkats av Horatius’
vinterbild i »Hur snöbetäckt upptindrar
So-ractes topp!» (1,9) Det förefaller mig ej
sannolikt. Men hos Bellman möter man en extatisk
livsglädje parad med en antikt färgad
förgängelsekänsla, som kan föra tanken till
Horatius.
Under 1800-talet möter man horatianska
tankegångar av samma slag i Heidenstams
diktcykel »Ensamhetens tankar» (1888). Låt
oss fånga ögonblickets lycka, säger han, ty
»ett bättre liv efter detta törs ingen längre
tro». Hos inga andra svenska skalder är
förgängelsekänslan så antikt färgad som hos
Kellgren, Bellman och Heidenstam. Carl
Snoilsky läste på 1860-talet på Italiens
egen jord sin Horatius och hänfördes av
»den Flackiska yran», naivt uppgående i
ögonblicket och utan att störas av tanken
på förintelsen. I dikten »Sorrento» sjunger
han:
502
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
