Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Horatius i Sverige. Av Axel Forsström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel Forsström
kämpar mot ett hårt öde, var min
huvudsynpunkt vid författandet av hans äreminne.»
Hela den generation, som då var ung, synes
ha tillägnat sig dessa strofer om den
rättrådige, som står oförfärad, även om världen
störtade samman. Den unge Tegnérs dikt
»Över livets plågor och tröst» (1801) är en
variation över detta tema och likaså »Den
vise» (1803), som är en utläggning av Kants
pliktlära. En gång på äldre dagar, då Tegnér
i sin mörksyn på det politiska läget fruktade
för vårt lands existens, uttalar han i ett
nyårsbrev den önskan, att det nya året skall
»göra oss alla, om icke lyckligare, dock ädlare
och bättre» och tillägger: »Skola vi överleva
vårt fädernesland, måtte då åtminstone
skaldens ord kunna lämpas på oss: Impavidum
ferient ruinæ.»
Johan Olof Wallin har gjort en vacker
rimmad översättning av detta ode. Och i en av
sina psalmer, nr 276 i Svenska psalmboken,
skriven på samma rytm som översättningen,
tecknar han en ståndaktig kristen på samma
sätt som Horatius den stoiske vise:
Han bävar ej, om jorden bävar
Vid stormars ras och böljors svall,
Om döden över honom svävar
I blixtars eld och viggars fall.
Bilden av den stoiske vise förekommer
också — som en effektfull slutvignett — i
Viktor Rydbergs skiss »Från barndomen».
Så har detta ode i hundra år varit älskat
av en lång rad av vår nations yppersta
män.
Redan före Wallin hade Horatius kommit in
i vår religiösa diktning. Samuel Columbus
hade i sin religiöst moraliserande
diktsamling »Odæ Sueticæ» (1674) predikat en
hora-tiansk förnöjsamhetsmoral. Att trakta efter
jordisk vinning, att bygga sitt liv på yttre
framgång är fåfänglighet. »En Kunglig Spijra
kan snart wändas / Uti en ringa
Heerde-staaf,» säger han direkt efter Horatius. Det
inre lugnet, själsfriden, är det enda verkligt
värdefulla. Horatianska och kristna
tankegångar komma varandra på detta område
nära. Också Wallin har för sin
psalmdiktning tillgodogjort sig Horatius’
förnöjsamhetslära. Han har även översatt bl. a. odena II, 16
(Otium divos rogat) och III, 16 (Inclusam
Danaen turris aenea) och förlänat båda dessa
översättningar, såsom Emil Liedgren påpekat,
något av neo-logisk psalmton. En strof ur den
senare lyder t. ex.:
Därför söker jag i menlös frid
Av den dag, som skänkes, glädjen njuta;
Därför vill jag för en osedd tid
Inga hopplöshetens tårar gjuta;
Leende, och genom dygden stark,
Möta även kvalen, då de komma! —
O, jag vet, att ingen jordisk mark
Mognade lycksalighetens blomma.
Psalmtonen finns också i översättningarna
av od. I, 24 (till Vergilius) och II, 14 (till
Posthumus), i vilka förgängelsen är temat.
Wallin har tagit lika starkt intryck av
Horatius’ förkunnelse av livets förgänglighet som
Kellgren; ingen av våra psalmdiktare talar
ju så ofta om döden som han. Men under
det att Horatius och Kellgren uppmana sina
läsare att pressa så mycken njutning som
möjligt ur det flyende ögonblicket, uppmanar
Wallin oss att ej fästa oss för mycket vid de
jordiska tingen utan rikta vår tanke till livet
på andra sidan graven, vårt rätta hem: »Den
frommes prövning är ej lång: Hans död är
blott en övergång Till rätta livets njutning.»
(Sv. ps. nr 490).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
